- Project Runeberg -  Barometern 1861 /
31

(1861) Author: Christoffer Anders Ernst Linder
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

31

„Nå", sade jag, ihopknäppande mina händer, „så skall
en rättvis Gud dömma mellan mig och mina domare!"

Så snart fogden med sitt följe afträdt, inkommo
vakt-officerarne och förkunnade, alt sedan jag nu var beröfvad
heder och ära, var det under deras värdighet att bevaka
mig. De afträdde, och en polisbetjent och en korporal af
vakten inkommo.

Jag bad då Silfverhjelm att få vara allena dessa tre
timmar, som mig lemnades.

„Ja, blott ni lofvar mig alt ej afhända er lifvet".

„En sådan brottslig tanke är långt ifrån mig".

Han gaf då order alt lemna mig ensam. Jag
använde dessa tre timmar att göra bön, men under ett
beständigt gående af och an i min trånga arrest, och det med
den våldsamhet, som mina upprörda känslor ingåfvo mig.

Klockan 11 återkom Silfverhjelm att hemta mig. Med
samma häftighet, som jag hitintills gått, sprang jag nu
utför trapporna och befann mig på gatan innan vagnen
hunnit följa mig, och på detta sätt genombröt jag spetsgården,
formerad af bela Svea gardesregementet. Inkommen
der-inorn, stannade jag med häpnad, då jag blef varse
skampålen och hela torget — husen, laken, till och med
skorstenarne — fulla af folk. Alla stodo så tysta att man
kunnat höra andedrägten. Soldaterna, som lutade sig på sina
gevär, snyftade helt högt. Min styrka hade öfvergifvit mig.
Knappt förmådde jag uppstiga trappstegen lill pålen, der
min dom ånyo upplästes inför hela allmänheten. Då det
var gjordt: kände jag med rysning en grof hand, som tog
mig i axeln och ville rycka halsduken af mig. Hastigt vände
jag mig om — del var rackardrängen med jernhalsbandet
färdigt att sättas om halsen .... Jag gaf lill ett rop och
kastade mig framstupa utför trapporna samt nedföll
afdå-nad. Ännu är denna känsla så liflig i min själ att jag
darrar, när jag skrifver detta.

Man satte mig i en hyrvagn, omgifven af stadsvakter.
Jag förblef utan sansning bela vägen till spinnhuset, ett
stycke utom Hornstull, och öppnade ej mina ögon förrän
på eftermiddagen, då jag fann mig helt allena, liggande på
golfvet i en mörk arrest med en vattenskål och ett glas
vin bredvid mig. Ännu hade jag ingenting smakat på
dygnet. Då jag tog i vinglaset, hörde jag ett skrik — „hon
lefver ännu" — jag såg upp till fönstret och såg der
utanför uppstaplade alla spinnhushjonen, som betraktade mig.
Jag ville då stiga upp och flytta mig i en vrå undan deras
åsyn, men fann mig oförmögen att stå på mina fötter och
återföll tillbaka på golfvet.

Klockan 7 om aftonen kom Ullholm, med honom min
syster och Bengt samt min jungfru. De medhade en säng
och sängkläder, äfven min guldldocka, den jag hade glömt
i arresten, dit allt folket .... så snart jag blifvit
bortförd .... hade inrusat för att afskrifva de verser, jag
hade tecknat på muren. Alla hade haft min klocka i sina
händer, betraktat den, men återhängt den på sin krok.
Blolt några tråd och silkesnvstan, gamla handskar, med mera,
hade de tagit och delat sig emellan. Vid min jungfrus
ankomst skyndade hon sig att bädda sängen för att få mig
från golfvet; men då min syster, som hjelpte att kläda af
mig, drog utaf mig strumporna, följde allt skinnet med af
fötterna. Jag hade de tre timmarne om morgonen gått
med en sådan våldsamhet att skinnet på sådant sätt löpt
af dem. Fältskärn, som dagen derpå förband fötterna, sade
alt detta hade befriat mig från slag, emedan det dragit
blodet ned från hufvudet. Om natten sjuknade jag mycket
illa, fick en böld och inflammalion i bröstet, men hade
likväl förmåga att om aftonen, innan min syster återvände till
staden, skrifva till min mor — hvilken man önskade skulle

förblifva i okunnighet om mitt öde — att hertigen gifvit
mig fullkomlig nåd och att jag endast förvarades ännu en
liten tid på en landtegendom, der jag befann mig rätt väl.
Sedan alla lemnat mig, och Bengt som hade blifvit, qvar
öfver natten, insomnat, kom fångvaktaren sakta in och
lemnade mig i all tysthet en biljett af detta innehåll:

„ Om ni vill rymma, är fångvaktaren vunnen. En
vagn med sex hästar väntar er och er jungfru utanför
Hornztull. En hederlig karl, den ni känner, skall ledsaga
er hvart ni behagar. Penningar äro hunom lemnade i
öfverflöd. Mera skall undfås i Hamburg hos Alfverhoff på
eder reqvisilion. Men skynda er blott—tiden är räknad".

Jag vände mig om och såg på fångvaktaren.

„IIar ni gått in på allt detta?" frågade jag.

„Ja!"

„Har ni besinnat följderna deraf för er? Men, lika
mycket, dem bryr jag mig litet om — jag gör det för eder
hustru och edra barn och vill hvarken blottställa er för fara
eller störta mig i nya äfventyr. Tacka den herrn, som nu
är hos er, men jag blir qvar".

Dagen derefter utspriddes ryktet att jag var död.
Borgerskapet i Stockholm afsände då en deputation till Ullholm
och utbad sig att få bestyra om min begrafning, den de
ville göra kunglig, men — ack — jag lefde. När jag
tillfrisknade kommo ledamöter af kommersekollegium för att
säga mig att de påminde sig huru älskad min salig fader
varit under den långa tid han var deras president, önskade
således visa hans olyckliga dotter samma känsla, och i
hänseende dertill all spinnhusbyggnaden var kollegii tillhörighet,
hade de låtit tillreda och möblera åt mig tvänne rum och
kök, oberoende af arresthusen och med utsigt åt en
trädgård saml egen utgång, som tillslöts med en slor jerndörr,
hvilken fångvaktaren skulle läsa alla qvällar och för mig åter
öppna om morgnarne, endast jag ville lemna mitt löfte att
ej missbruka denna frihet, hvarigenom jag skulle blottställa
dem för hertigens vrede, utan hvilkens vetskap
arrangerandet blifvit gjordt. Jag lofvade det med innerlig
tillfredsställelse öfver att finna mitt hedersord ännu ega helgd. Jag
inflyttade också genast i dessa rum.

Fråga uppstod nu hos mig om sältet att betala min
skuld. Den öfversteg ej mycket tusen riksdaler. Jag
önskade att någon af min slägt velat gå i borgen för den —
men ingen ville det, utan man gaf mig rådet att cedera
bo-nis. Jag beslöt då att, äfven i delta fall, vara mig sjelf
tillfyllest och lät begära tillstånd af prinsessan att i mina
fordna rum i hennes hus, der ännu mina möbler stodo, få
sälja allt hvad jag hade, till och med mina linntyg.
Allmänhetens välvilja kom mig åter här till mötes. Allt blef
såldt och betalat långt öfver silt värde, till och med gamla
skor, omaka handskar — blott det tillhörde mig.
Nuvarande drottningen, Karl XIII:s gemål, lät begära af min
syster något, som tillhört mig. Jag sände en ring med
Minervas hufvud efter antiken. När hertigen, hennes gemål
fick veta det, frågade han henne i allas närvaro om det var,
sant och om hon vågade bruka den. Hon visade ringen
på sitt finger och tillade, att hon trodde det ej vara
brottsligt att bära ett suvenir af den hon höll utaf, som var
olycklig och som hon alltid skulle sakna i sitt sällskap.
Hertigen tog henne afsides i ett rum tillika med Reuterholm
och tilltalade henne för detta svar med sådan hårdhet att
hon föll i gråt.

Jag förblef i min arrest på spinnhuset i tjugulre
månader, utan tillstånd att se någon annan än min slägt.
Bengt och Juliana voro då allena i staden. Denna sednare
kom i alla väder traskande till fots den långa vägen. Sträng

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 14:31:21 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/barom-1861/0033.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free