Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
37
vor, — skulle väl ett sådant stadgande kunna följas? Ilade
det icke varit enklare att stadga, att, om folkskolelärare
icke är musikalisk, undervisningen i sång må gifvas af
klockare eller orgelnist? — Eller om den af hr C. projekterade
arbetsplan för seminariet stad fastades som lag, så att
se-minariieleverna icke fingo vara ett ögonblick om dagen för
sig sjelfva, då de kunde läsa efter behag eller ostördt
öfverlemna sig åt sina tankar, — månne väl denna Jag skulle
efterlefvas? Ja, ända tills eleverna gjorde revolt eller rymde
från bela inrättningen.
I)en nu för granskning af förslagen sammanträdande *)
komiténs svåra och maktpåliggande arbete torde således till
en stor del komma att bestå i — subtraktion, ehuru
ingalunda så total som Storkyro sockens presterskap påyrkat.
Det är för öfrigt ett rikt material den i br C:s förslag fått
att bearbeta; och huru mycket än i desamma kan komma att.
ändras, förenklas, förbättras, de skola dock alltid vittna om
att deras författare „med sin varmaste kärlek och sina
bästa krafter ville tjena och befordra" folkbildningens sak i
fosterlandet.
Hr J. V. S. yttrade i Litteraturbladet, N:o 6, att „allt
visar, att folkskolans inrättning i detta land kommer att
oktrojeras i enlighet med förslagen, och att hvarje kritik
öfver desamma blir för saken gagnlös". Hvarföre trycktes
och publicerades väl förslagen redan i början af detta år
och således långt före granskningskomiténs sammanträde,
om icke för att underkastas offentlig kritik? Och hvarföre
skulle man underkastat dem kritik, om denna dock var dömd
att bli „för saken gagnlös?" 1 sanning, hr J. V. S:s egen
grundliga kritik af förslagen har säkerligen icke kunnat
annat än vara för saken af stort gagn. — Efter ofvan
citerade påstående säger br J. V. S. lika kategoriskt: „Den
utsedda granskningskomitén är så sammansatt, att dess
pluralitet föga torde sätta författarens auktoritet i fråga".
Vi äro fullkomligt öfvertygadc om, att detta förnekande af
sjelfständigt omdöme hos pluralileten af de i komitén
inkallade män icke förtjenar något medhåll.
Den lör granskning af br Cygnæi „Förslag rörande
Folkskoleväsendet i Finland" kallade komité består af:
senatorn S. Gripenberg, som ordförande, och, såsom
ledamöter, professoren^ d:ne F. L. Schauman, E. Lönnrot, och
M. Akiander, domprosten mag. T. T. Renvall, kyrkoh.
i Rantasalmi, prosten J. F. Bergh, gymn. språkläraren L.
L. Laurén, läraren vid tekn. realskolan i H:fors A. F.
Soldan, föreståndaren för H:fors lyceum mag. K. G. Leinberg,
possessionaten A. Meurman, föreståndaren för
landtbruksskolan i Kuopio A. Manninen, sockneskolmästaren i
Munsala A. Svedberg samt numera äfven lektorn chr Z. J. Cleve.
Slottet Sanct-Angclo.
En politisk fånges ungdomsminnen, publicerade af F. Buloz.
(Öfvers, frän franskan.)
„Detta är ingalunda en dikt", som Diderot sade om
en af sina berättelser, det är verkliga minnen ur
ungdomens lif i Rom under Gregorii XVI pontificat, och just
derföre må man tillåta oss att icke nämna hjelten i denna
skildring. Om vi, begagnande oss af hans meddelanden, kunnat
hopsätta följande sidor, om vi sålunda äro berättigade att
substiluera oss för den sanna författaren af denna
bekännelse, så är det likväl honom vi böra låta ha ordet.
*) Uppsatsen var ämnad att i sin helhet ingå i föregående
nummer, men måste, ehuru redan färdigt uppsatt, af brist pä
utrymme sönderdelas.
I.
Året 184.. nalkades sitt slut, vintern hade ingått.
Hela dagen hade det varit ett ängsligt väder, den romerska
himmeln hade utan uppehåll nedgjutit strömmar af regn.
Jag återvände hem, via dell’Orso, emot midnatt, och fann
min vän Giulio redan insomnad.
Missnöjd med mig sjelf, missnöjd med andra,
missnöjd med allt soin omgaf mig, beherrskades jag af en
pinsam och melankolisk känsla eller, rättare sagdt, aning. Jag
uppslog efter min vana några böcker och begynte att
mekaniskt genombläddra dem; mina tankar voro annorstädes,
eller snarare, jag tänkte icke. Tyngd af ledsnaden, blef
jag det snart äfven af sömnighet; jag lade inig, och
somnade strax. Min hvila var icke af lång varaktighet; jag
uppväcktes plötsligen af ett dolt buller vid porten lill huset.
Jag lyssnade och blef ej litet förvånad öfver att urskilja
gnisslandet af en nyckel som man försökte insätta i låset.
Jag trodde att något försök till stöld var å bane och väckte
Giulio med utropet: Hvem är der? En sträf röst svarade
mig: La forza (styrkan, såsom man i Frankrike säger
rättvisan)!
Långt ifrån att lugna mig, ökade delta svar blott min
oro. Jag steg upp och skyndade att titta genom
dörrluckan. Jag såg då först en undersättsig man i borgerlig drägt
med ett olycksbringande utseende. Jag kände igen honom.
Det var Nardoni, så ryktbar sedermera i den romerska
polisens annaler. Han var beledsagad af två karabinierer, af
hvilka den ena bar en blindlykta, den andra en
nyckelknippa. Nardoni tilltalade mig i en kärf ehuru höflig ton:
„Vi hafva, sade ban, ett ledsamt uppdrag alt uppfylla bos
er. De fullständigaste försigtighetsmått ha blifvit tagna, för
atl hvarje motstånd å er sida måtte vara ofruktbart.
Öppnen, mina herrar, det är icke er frihet vi vilja komma åt;
era personer skola respekteras". Jag begrep nu alt det
valfråga om en husvisitation.
Giulio hade hört allt och stigit upp. Efter att hafva
tändt en lampa hade ban skyndat sig att gömma några verk
som hörde till vårt anspråkslösa bibliothek. För att gifva
honom tid dertill, låtsade jag söka dörrnyckeln, som jag
påstod mig hafva förlagt. Poliskarlarne begynte förlora
tålamodet och göra larm; jag måste öppna. Nardoni begaf
sig rakt till min byrå, och de två karabiniererna, åtföljda
af två andra sbirrer började att söka i min garderobe, i
mina koffertar, i våra lådor, i alla möbler der det var
möjligt att gömma någonting. Man bemäktigade sig alla våra
papper och bela vår korrespondans; hvad böckerna
vidkommer, ålnöjde man sig med all laga de i Rom förbjudna
verken, sådana som Iiolta, Macbiavelli, Bcntham,
Jean-Jac-ques Rousseau och till och med „Tio års historie" af Louis
R|åne, som jag förskaffat mig för få dagar sedan. En bok,
som hade kunnat kompromettera mig mera, undslapp
lyckligtvis obemärkt: det var Ruinerna af Volney; den hade
fallit bakom nattduksbordet och upptäcktes sålunda icke.
Sedan de tagit alla dessa föremål äfvensom elt par
pistoler, gjorde sig herrar inqvisitorer redo att gå. Jag
protesterade mot deras tillgrepp, uppvisande en behörig
till-ståndsbiljett enligl hvilken jag egde köpa, läsa och bevara
hos mig alla de, till och med förbjudna, böcker, hvilkas
titlar icke voro uppräknade i biljetlen. Nardoni svarade all
ban endast utförde en befallning från högre ort; sedan
aflägsnade ban sig med sina medhjelpare, belastade med bytet.
Några dagar derpå erhöll jag elt bref af
advokatli-skalen, som uppmanade mig alt infinna mig å palatset del
governo novo. Denna inbjudning öfverraskade mig icke och
jag följde den punktligt. I närvaro af instruktionsdomaren
undergick jag der elt förhör som räckte i fyra timmar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
