Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
47
Månne derföre att lian mistat sin Egeria? Man liar kanske
emellertid skal alt kunna hoppas restitutioner i detta fall,
sedan han för icke länge sedan gift sig med en vitter syster
till sin aflidna vittra hustru. Hr Torslow, som afgått från
Kongl. Theatern, der han innan kort efterträdes af den
berömde dansken Bournonville, såsom instruktör för
dramatiska scenen, kommer att ånyo uppträda på Mindre Theatern.
Jag vill ej sluta detta bref utan att för er anmäla
några litterära nyheter. I dagarne ha utkommit
trettiondetredje delen af Svenska Akademiens Handlingar, innehållande,
utom några prisbelönta poemer, två inträdestal, af Carlson
öfver Agardh och af Börjeson öfver Brinkman, samt
slutligen en minnesteckning af Beskow öfver Wadström, den
ädle ifraren för negerslafveriets afskaffande. Man har ofta
gjort sig lustig öfver den akademiska, högtidliga svadan och
de panegyriker, som man påstått de snillrike ledamöterna
hafva författat öfver sina föregångare, i hopp att sedan
sjelfve i sin ordning blifva behandlade sammaledes. Må
vara att bilderna i dessa minnestal jemförelsevis äro målade
i ljus, att man framför allt sökt upp och framställt
föremålets stora och vackra sidor; men har då icke äfven detta
sitt berättigande, när så mycket här i verlden målas i svart?
För min del stämmes jag alltid behagligt, när jag läser
dessa varma och ädelt hållna minnestal; jag tycker alllid
dervid att snillet är lyckligare, verlden bättre. En serskild
uppskattning ha friherre von Besko\v’s minnesteckningar
erhållit; de äro också i hög grad förtjenta af det beröm,
som egnats dem från alla håll. Beskow målar med en
bred pensel, objektivt, klart, sakrikt.
Icke mera en nyhet är Orvar Odds »Grefvinnan
Grtif-fiakin". Man har på vissa håll jemfört den med „Adam
Homo", på andra åter funnit den vara en temligen
långtrådig bagatell på vers. Utan tvifvel känner ni Orvar Odd;
bela verlden — jag menar här uppe i norden — känner
Orvar Odd. Hans causerier och skandinavism äro
hvardera af prima qvalité. Men „Grefvinnan Grufflakin?" Hör
på. Vill ni på vers eller prosa framställa en god och ädel
menniska, så säger ni icke blott att hon är god och ädel,
utan ni låter henne i vissa bestämda fall framträda såsom
sådan. På samma sätt med en dålig karakter; ni låter
henne svika det goda och ädla. Så gör Paludan-Muller med
sin Adam Homo; han låter honom uppsluka det ena
sedliga intresset efter det andra, tills ban står der, såsom den
köttsliga inkarnationen af bela tidens karakterslöshet. Huru
gör Sturzen-Becker när ban i sin Grufflakin vill måla den
inre tomheten hos le beau monde? Han gör sin egen dikt
tom på allt poetiskt innehåll. Han har endast och allenast
gifvit ett stycke causerie på vers, det är allt.
Kanske väntar ni att jag äfven skall nämna några ord
om hr Bjurstens Läsebok i svenska litteraturen. Nåväl,
sämre har den kunnat gjorts, men äfven mycket bättre.
Planen att i kronologisk ordning uppställa dessa läseprof
och sålunda låta lärjungen sjelf praktiskt genomgå den
fosterländska litteraturens utvecklingsbana, är ganska rigtig och
god, ehuru ingalunda ny, såsom man tycks vilja göra
anspråk på för br Bj urstens räkning. Men valet af profverna
från de särskilda författarne synes mig ej lyckligt och
verkstäldt med nog lin urskiljning. Så anföres af Franzén hela
den långa sången öfver Creutz, visserligen i sitt slag
förträfflig, men ingalunda lämplig i läsebok för ungdom,
hvaremot „Den gamle knekten", »De små", »Söndagsmorgonen"
ej förekomma. Af Atterbom anföres endast en del af en
episod ur »Lycksalighetens ü", hvarigenom icke en aning
erhålles om diktens egentliga innehåll. Af Nicander införes
det temligen långa poemet »Tassos död", men intet urbans
största och betydelsefullaste dikt „Runesvårdet", eller af det
yppersta ban skrifvit, hans sonnetter. På samma sätt i
inånga andra fall. Det synes som den hufvudsynpunkt från
hvilken ban utgått vid valet varit, alt icke taga in sådana
stycken som finnas i äldre läseböcker t. ex. Winges »Idun"
och Svedboms Läsebok. E.
Slottet Sanct-Angclo.
(Forts. fr. N:o 5.)
Styrelsen blef slutligen orolig öfver dessa
folkuppträden, som alltför ofta upprepades. Man fattade ett beslut,
som hos en theokratisk administration erfordrade en viss
energie. Madonnabilden bortfördes en natt och flyttades
utan ståt i den närmaste kyrkan, Sancta Maria del Pianto.
Folket strömmade i massa till denna kyrka; men allt aflopp
ordentligt och anständigt. Intet skrikande mer, inga andans
ingifvelse!*, inga underverk. Likväl hviskades det allmänt
alt denna flyttning var ett helgerån, att man vågade
förskrifva madonnan lag, men att hon nog skulle veta all
hämnas genom att upphöra med sina underverk. De mest
devota fortforo att besöka det gamla kapellet. De
tillbringade natten der. På det ställe, som upptagits af den
bortförda madonnabilden, hade man fästat en alldeles liten bild
af jungfrun, framför hvilken de förföljda troende underhüllo
en anspråkslös lampa. Jag såg sjelf flere personer med
respekt nalkas stället der den undergörande bilden hängt,
och med knifvar, spikar eller sina naglar bortslita några
lemningar af rappningen eller samla dammet som föll från
den skrapade väggen och taga med sig frukten af denna
fromma stöld såsom en relik eller snarare som en amulett.
Det kom ett ögonblick då fanatismen plötsligen åter
upptändes. Bedan spred sig det rykte att äfven den lilla bilden
gjorde under. Påfven lät då stänga kapellet och bevaka
ingången med karabinierer. Sålunda slutade den komedien.
Rom har alltid haft en egendomlig karakter; för att
lära känna denna måste man vistas der en längre tid. Före
Pius lX:s pontificat var det icke sällsynt att höra romare
uttala sig med största frihet i många af politikens och
religionens ömtåligaste frågor. På offentliga ställen, å kaféerna,
i församlingar af unga män, diskuterade man utan tvång
de qvistigaste frågor; men denna frihet, grundad på en
beräknad tolerans, var på sätt och vis negativ och sträckte
sig icke ända till handlingen. Olycklig den som sökte göra
ordet till gerning, teorin till verklighet.! Styrelsen
ådagalade då en ytterlig, grym, obeveklig stränghet. Ett bref,
en tidnings-artikel, ett misstänkt abonnement, egandet af en
förbjuden bok, delaktighet i ett hemligt sällskap, blefvo
plötsligen brott mot staten och utforskades, förföljdes,
bestraffades på ett verkligen drakoniskt sält. Också var
ofvannämnde talfrihet inskränkt till vissa ställen och vissa
tidpunkter. I Bologna t. ex. var polisen alltid ganska
tolerant; i Rom voro fremlingar, till och med italienska, mindre
strängt bevakade; under karnevalen öfverskylde sedernas
frihet djerfheten i idéerna. Proletärerna i mellersta Italien
äro för öfrigt djupt demoraliserade. Det är emellertid icke
sedeläran som fattas dem, men de betrakta den som en
lyxartikel, stående öfver deras sfer och nästan uteslutande
förbehållen samhällets högre klasser. Vid betraktande af
den djupa och oöfverstigliga demarkationslinie, som skiljer
dem från presterskapet, adeln ock det förmögnare
borgerskapet, anse de sig (nästan liksom i ersättning) icke bundna
af strängheten i de grundsatser och läror de höra predikas
i kyrkorna. Också äro folkets lägsta schakter, såsom de
hvilka inbegripas under namnen trasteverini, bagerini,
mi-nelli, montegiani, naturligt och systematiskt depraverade.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
