Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
53
af slafegareåsigter än flortalet inom södra staterna. Han
blef derföre en dag i Maj månad arresterad och förd inför
mayorn i New-Orleans såsom unionist eller abolitionist.
Mayorn yttrade, att om han ville enrollera sig i de
konfedererade staternas armé eller uppställa ett kompani och
benämna det efter honom, skulle ban blifva frikänd från
anklagelsen. Med kännedom om den fara, som hotade
honom, gick han in på detta förslag och kallade sin trupp
Monroe-gardet efter mayorn. Då mr Goldman med stora
omkostnader uppställt kompaniet, hade ban ej nog
tillgångar öfriga att bekläda det, såsom de sydliga staterna fordra,
att den som uppställer ett kompani skall göra. Förtretad
häröfver, utbytte han namnet på sitt kompani till
„Blackrille-männen", efter mr Black i New-Orleans.
Då mayorn några dagar senare erfor detta,
framställde han åter emot honom den gamla anklagelsen för att
vara unionist. Kapten Goldman brydde sig dock ej derom,
förrän han en dag fick veta, att femton eller tjugo man
blifvit lagde i försåt för att fånga honom. Man rådde honom
då att om möjligt söka undkomma till nordstaterna, och
delta lyckades honom äfven efter åtskilliga äfventyr.
De berättelser han framställer om sättet, hvarpå man
i sydstaterna tvingar folk till krigstjenst, äro verkligen
upprörande. Man berusar dem eller slår dem till marken och
innestänger dem sedan i bomullsmagasiner under bevakning,
tills de gå in på att låta enrollera sig. De föras sedan lill
lägret, men bevakas äfven derefter noggrannt. Så till
exempel bestod första regementet af öfverste Tochmans brigad
till en stor del af irländare. Desse hade alla blifvit
hoprafsade på anförda sätt. Då de sedermera beordrades till
Virginien, bevakades de i flera dagar före afmarschen på
det strängaste af folk ur ett annat regemente, för att hindra
dem från att rymma sin väg.
I Grand Junction saknade regementet belt och hållet
föda. De hungrande soldaterne anföllo hotellet derstädes,
och några och tjugo blefvo nedskjutna, innan uppresningen
kunde qväfvas.
Allt hvad som behöfs för att kunna tvinga folk att
enrollera sig, är att anklaga dem för att vara unionens
anhängare; vilja de då ej gå in i de konfedererades armé,
blifva de misshandlade eller mördade af packet. Ett
ordentligt plundringssystem bedrifves på det sätt, att rikt folk
tvingas att gifva penningar till armén, för att ej blifva
plundrade. Der gifves ingen säkerhet till lifvet, icke ens
talfrihet. Man tvingar oupphörligt främlingar att taga tjenst
i armén. Britiske konsuln beifrade blott en enda gång
dylika våldsåtgärder mot engelsmän, och detta troligen
emedan Times’ korrespondent lör tillfället befann sig
derstädes. De öfriga konsulerne hafva ej allenast gjort intet
för sina landsmän, utan bidraga till och med genom
penningar och uppmuntran till att få dem in bland trupperna.
Med ett ord sagdt, pöbeln herrskar oinskränkt, och detta
är dock den stat, der de separatistiska idéerna äro minst
vilda och öfverdrifna. Allt aktningsvärdt folk i New-Orleans
är för unionen, men vågar ej tala ut. De måste offra lif
och egendom på styrelsens i Richmond altare, hvilket säges
vara helgadt åt friheten, ehuru dess dyrkare uppsätta sina
arméer genom tvångsåtgärder och understödjas blott af
packet.
Slottet Sanct-Aii^elo.
(Forts. fr. N:o G.)
Den romerska ungdomen, pligtskyldigst, så att säga,
försänkt i letargie, förlorade emellertid mer och mer
känslan af ett ädlare lefnadsmål, och lät sig beherrskas af ett
vekligt och sysslolöst lifs vanor. Galanterie, ett godt bord,
theatern, upptogo bela befolkningens håg. De åter, som
sysselsatte sig allvarsamt, jag vill icke säga med politiska
vetenskaper, utan blott) och bart med konst och litteratur,
de voro ganska få. Kaféet Novo, på Corso, var då den
vanliga mötesplatsen för bela den liberala ungdomen i
hufvudstaden. Detta slags klubb var strängt öfvervakad; det
obetydligaste yttrande rapporterades in till monsignor
guvernören, och när det brottsliga ordet yttrats af någon som
var känd såsom en resolut karaktär, tog polisen genast
sina mått och steg för att hindra all handling hos den
patriot som var så färdig att uttala sig. Den romerska
ungdomen kände också mycket väl af hvilket spioneri den var
omsnärjd, och fångade ofta fienden med hans egna snaror.
Jag påminner mig i detta afseende en ganska rolig
anekdot. Vi voro engång, en mindre krets, församlade kring
samma bord, i en af de stora salarna å kaféet Novo och
resonnerade i politik, historie och litteratur. Vi varsnade
då i en fönsterfördjupning en misstänkt figur som
betraktade oss. En af oss, en qvick gosse, sade med låg röst:
„Jag skall befria er från karlen!" Han steg upp, låtsade
söka en tidning, vände sig till höger och venster, och satte
sig slutligen bredvid den indiskreta personen. „Låten mig
blott hållas, hviskade ban till honom, nog har jag reda på
dem alla, dessa vildhjernor; men en af oss är här för
mycket, man börjar märka oss. Lemnen mig ensam, jag
ansvarar för bela situationen". Den hederlige polismannen
blinkade med ögonen och blåste till reträtt. En
bilälls-storin belönade efter hans bortgång vår kamrats
själsnärvaro.
Under ett så oregelbundet lefnadssätt var det med en
tygellös häftighet man öfverlemnade sig åt kärleksintriger.
Jag hade ännu icke älskat; några „studentflammor" hade
ett ögonblick fängslat min uppmärksamhet, utan att detta
lemnat varaktigare spår. Men en dag mötte jag i etl hus,
der jag tillfälligtvis befann mig, en ung flicka som gjorde
på mig ett djupt intryck. Jag kan icke säga att jag genast
blef kär i henne, men vid hennes åsyn erfor jag en egen
onämnbar känsla och mitt hjerta klappade våldsamt. Den
unga flickans namn, familj och lefnadsomständigheter voro
mig obekanta. Flere dagar förgingo under hvilka tanken
på henne mer och mer sysselsatte min själ. Jag led
slutligen utaf alt icke få se henne. En söndag i kyrkan (i
Rom uppkomma de flesta kärleksförhållanden i kyrkan)
tyckte jag mig igenkänna henne. Jag närmade mig. Det
var verkligen hon. Åtföljd af sin moder bevistade hon
gudstjensten med en blygsamhet som rörde mig.
Glömmande allt som omgaf mig hängaf jag mig ål en slum
beundran. Plötsligen lyftade hon hufvudet. Våra ögon
möttes; hennes blick berusade mig; jag älskade.
Det gällde nu att lära känna henne och att blifva känd
af henne. Kyrkan der jag påträffade dem var elt
nunnekloster, S:t Sylvester in Capite. Till min stora ledsnad
såg jag, då jag beredde mig att följa dem, dessa två
personer som så lifligt intresserade mig inträda i klostrets
språkrum. Jag väntade fåfängt ända till aftonen vid
kyrkodörren: jag måste aflägsna mig utan att ha återsett dem
och anlände hem i ett bedröfligt tillstånd al vrede och
sorgsenhet. Under loppet af några veckor sökte jag döfva
min smärta bland verldens nöjen och förströelser: det var
fåfängt. Bilden af henne som jag älskade förföljde mig
öfverallt. Jag begynte då att söka henne. Jag gick på
måfå omkring på gatorna, i promenaderna; jag bevistade
alla möjliga publika sammankomster; jag besökte theatern,
cirken; jag försummade framförallt icke alt hvar söndag
begifva mig till kyrkan S:t Sylvester in Capite.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
