Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
54
En söndag om våren, sedan jag i alla rigtningar
genomströfvat berget Pinsio, den vackraste promenad i Rom
och kanske i hela verlden, återvände jag till staden, trött,
missnöjd, ledsen. Jag gick öfver Tritoneplatsen, och efter
att hafva vändt åt höger, till korsvägen vid de fyra källorna,
styrde jag mina steg lill Quirinalen. Det var ännu dager;
men solen skulle snart gå att gömma sina glödande strålar
bakom berget Marios pinier och cypresser. Icke vetande
hvart jag nu skulle vända mig inträdde jag, liksom manad
af en inre röst, i kyrkan Socramentate, som utgör hörnet
af torget Monte-Cavallo. Midlemot höja sig påfvens palats
och de två praktfulla monumentala statyer som föreställa,
den ena Castor, den andra Pollux, tämjande sina hästar.
Den svagt upplysta kyrkan var belt och hållet behängd med
draperier. Sånger, som hade någonting himmelskt och djupt
rörande, uppstego bakom jerngallret som befinner sig på
ömse sidor om hufvudaltaret. Jag närmade mig stället
hvarifrån den verkligen englalika sången kom och knäböjde
der bland hopen, uppsändande till Gud den eldigaste bön
jag någonsin gjort. Tårar fuktade mina kinder; en viss
inspiration strömmade ur mitt hjerta och öfver mina läppar.
Jag had Gud att hafva medlidande med min smärta, att
gifva mig tillkänna sin vilja, att förläna mig styrka att
öfvervinna den nedslagenhet i hvilken jag befann mig. I samma
ögonblick såg jag ett hvitt blad sväfva genom luften och
nedfalla bredvid den bönpall på hvilken jag höll mig. Det
var en liten bild som lösgjort sig ur en bönbok tillhörande
ett elegant klädt fruntimmer som placerat sig i min närhet,
men sålunda att hon var med ryggen vänd mot mig. Jag
skyndade alt upptaga bilden och återgifva den åt fruntimret
som vände sig om för att återfordra den. Det var den
unga flickan som jag så länge förgäfves sökt.
Hon kände igen mig, eller, bätlre sagdt, vi kände
igen hvarandra. Jag var på väg att draga tillbaka min hand
och behålla den dyrbara lilla gravyren, som varit orsaken
till ett så oväntadt möte; men min sköna granne syntes
förvånad öfver mitt dröjsmål, och jag gjorde då modigt den
uppoffringen att återlemna den. Ortens helighet,
ögonblickets högtidlighet rörde mig; jag gjorde våld på mig och
låtsade fortsätta min bön. Denna, ehuru flygtiga, beröring
med den jag älskade uppväckte mig liksom ur en djup
sömn; om en stund steg jag upp och drog mig undan
djupare in i kyrkan. Der väntade jag, utan att göra mig
bemärkt, tills den unga flickan skulle besluta sig alt lemna
kyrkan. Jag behöfde icke vänta länge. Snart såg jag
menniskomassan som fyllde kyrkan defilera förbi mig, och
jag urskiljde den unga flickan åtföljd af sin mor. Jag vet
ej om hon åter blef varse min närvaro, ty jag var dold
bakom en pelare; men med den qvinnan egna instinkten
vände hon sig om under förevändning att, göra elt knäfall,
och jag såg huru hon lät en sista blick genomströfva
kyrkans inre.
Denna gång fick jag följa henne ända till hemmet.
Det var ett prydligt hus vid Korsgatan, emellan Spanska
torget och S:t Carls torg, alldeles nära Corso. Ifrån denna
stund gaf jag mig icke ett ögonblicks ro förrän jag
upptäckt den familjs namn och vilkor som bodde vid
Korsgatan. Tack vare några guldstycken — en osviklig
talisman i Rom — visste jag snart allt hvad jag ville veta.
Serafine var dotter till en fransk officer hvilken, på en
kejserlig armés låg till Italien qvarstannade i Rom i
garnison, och sedermera blef adjutant, först hos general
Cham-pionnet, sedan hos den korsikanska generalen Cervoni. Han
såg Serafines moder och blef dödligt kär i henne: men
hans frieri afslogs, ty den unga flickan tillhörde en rik
och gammal-adelig familj, medan han icke hade annan ri-
kedom än sitt svärd, annan adel än hjertats. Emellertid
lyckades dock slutligen den fransyska officerens kärlek,
som lifligt delades af den unga italienskan, öfvervinna dessa
svårigheter. Detta var efter kejsaredömets fall.
Militär-tjenstens vexlingar förde honom sedan på en tid till
Spanien. Hans unga maka följde honom dit och skänkte
honom der en dotter som erhöll namnet Serafine. Efter
erhållet afsked med överstelöjtnants grad flyttade han till
Rom för att der endast lefva för sin familj. Men länge
fick han ej njuta af sin husliga sällhet; han dog snart i
följderna af en sjukdom, som fältlifvet ådragit honom.
Serafine, spanska till födelsen, dotter till en fransk
fader och en romersk mor, förenade i sig något af hvar
och en af dessa tre naturer. Begåfvad med en eldig
fantasi som en söderländska, stolt och mon om sitt namn
och sin dygd som dottren till en kasliliansk ädling, hade
hon tillika, och sig sjelf ovetande, en omärklig anstrykning
af franskt koketteri. Hon hade bott några år i Frankrike
och kände fullkomligt dess seder och bruk, dess fel, men
isynnerhet dess språk, hvilket hon talade som en parisiska,
jemte det hon uttalade italienskan med ljufheten, lättheten
och den veka harmonin hos en sienesiska. Medelst
ihärdighet och fyndiga krigslister lyckades det mig till först att
komma i hennes närhet och utvexla några ord med henne.
Slutligen, tack vare hennes broder, en utmärkt artist och
en af Thorvaldsens bästa elever, blef jag introducerad i
huset. Man inser att, då jag sålunda blifvit emottagen i
familjen, jag snart yppade mina afsigter och alt följaktligen
min kärlek var besvarad.
Emellertid exalterades mina politiska idéer än mera
af min kärlek. Jag begick en mängd oförsigtigheter hvilka
mer och mer stämplade mig inför polisens ögon.
Med-dragen af mina vänner, fortsatte jag att flitigt besöka
theatrarne. Jag var sålunda närvarande vid M:me Bistoris
debut, hvars ryktbarhet först senare gick öfver Alperna.
Jag underlät aldrig att deltaga i en dramatisk eller
musikalisk fest. En afton begaf jag mig, i sällskap med mina
oskiljaktiga kamrater i studier och nöjen, på theatern Valle,
der Fabri skulle deklamera några klassiska poesier, bland
andra Dantes sång öfver grefve Ugolino. Hela parterren
lyssnade med största uppmärksamhet, oaktadt enhvar kände
utantill de verser Fabri reciterade. När artisten kom till
det ställe der det är fråga om erkebiskopen Roger, hvilken
den odödlige gibelinen offrat åt helvetets eviga qval, märkte
jag att censuren hade utstrukit ordet aixivescovo
(erkebiskop) i följande vers:
E questi è 1’arcivescovo Ruggeri,
och att man sade på scenen:
E questi è l’Ubaldin* Ruggeri.
Uppretad öfver en sådan stympning och profanation,
som syntes mig vara ett verkligt helgerån, steg jag upp
och ropade från min plats med bela styrkan af mina lungor:
E quest è l’arcivescovo Ruggeri 1
Jag fästade med afsigt tonvigten på ordet arcivescovo.
Hela parterren steg då upp och applåderade med
ursinnighet åt min djerfhet, upprepande dervid Dantes vers
efter den rätta läsarten. Skandalen nådde sin höjd. Medan
jag sålunda var föremål för publikens hyllning och
representationen var afbruten, kom polisen emellan. Jag
arresterades, men släpptes genast fri igen sedan jag uppgifvit
mitt namn.
Jag begaf mig utan dröjsmål till Serafine. Hon hade
redan hört talas om min öfverilning och mottog mig belt
upprörd. Hon ogillade på det högsta mitt uppförande och
*) Ubaldini var erkebiskopens familjenamn,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
