Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
66
erkänna konungariket Italien — och framförallt dess
förhållande till Polen.
Nyheterna från Amerika lofva godt hopp om
unioni-sternas sak. General Price retirerar till Arkansas, förföljd
af Fremont. En i New-Orleans utrustad sjöexpedition skall
ha angripit Förenta Staternas der utanföre liggande
blokad-eskader, men blifvit jagad på grund.
Från Alexandria berättas om ett förfärligt stigande af
Nilfloden. Femtio byar hade blifvit förstörda, invånarne
måste tly upp i träden, halfva jernbanan är förstörd, likaså
en del af telegrafen.
I de skandinaviska tidningarne har åter uppdykat
polemik om den skandinaviska frågan, denna den svenska
politikens nyaste gordiska knut, som kanske, äfven den,
kan lösas blott medelst svärdshugg — men hvem dervid
skulle spela Alexanders roll, kan ingen gissning utreda.
Ledamöter i utskottet för Åbo slift blifva: domprosten
T. T. Renvall, professoren F. L. Schauman, prosten II. F.
Solilberg och kontraktsprosten C. B. Forsman. Äfven från
samtliga prosterierna i Borgå stift ha valprotokollen till
domkapitlet inkommit, hvaraf synes att prostarne M. E. Alopæus
och J. F. Bergh, utnämnde kyrkoherden rektor J. M.
Ilack-zell och domprosten D. Lindh erhållit de flesta rösterna.
Till elektorer för bondeståndet ha blifvit valda: i
Lep-pävirta bonden Krister Konttinen, i Rautalampi bonden Isak
Liimatainen, i Wiborgs socken, der äfven reservation
inlemnades till protokollet, nämndemannen J. Wakkilainen.
(Insändt.)
üm Helsingfors fattigvård.
Finlands Allmänna Tidning N:o 237 innehåller
revi-sorernes berättelse om granskningen af fattigvårdens i
Helsingfors stad räkenskaper och förvaltning under år 1860.
Och då denna berättelse gifver anledning till många
betraktelser, icke öfver förvaltningen, utan öfver fattigvården i sin
helhet, så torde nu, då nya reformer af densamma lära
vara å bane, följande anmärkningar här vara på sin plats.
Af ofvannämnda berättelse synes, att hela arbetsförtjensten
för 171 å olika tider af året intagna fattighjon uppgått till
63 rubel 28 kopek silfver, eller 37 kopek å person. Med
sådana resultater skulle man alldeles icke förvånas om
fattigvården uppslukade ännu större summor än den gör, ty
hvad kan väl i väsendtligare mån minska
underhållskostnaderna än arbetsproduktionen? Densammas lämpliga
höjande torde derföre vid ett nytt fattighus’ inrättande blifva
hufvud frågan. Härvid förekommer att en stor del fattige
förut icke lärt något handtverk, och alt, i fall fattighuset
fortfarande förblefve inom staden, detsamma komme att
sakna utvägar för fattighjonens lämpliga sysselsättande,
särdeles bland karlarne. Bättre vore att förlägga detsamma
utom staden, der tillfälle till en rymligare tomt vore för
handen och der hjonen äfven utom hus kunde sysselsättas.
För ett orklöst fattighjon finnes ingen mera passande
sysselsättning än trädgårdsodlingen, till hvilket arbete äfven
företrädesvis barn och orklösa pläga användas. Såsom mera
stärkande helsan och befordrande den moraliska
utbildningen eger detta jemväl företräde framför ett industrielt, der
ofta äfven bristande arbetsfärdigliet gör ett oöfverstigligt
hinder. Lägger man dertill den allmänna klagau, som å
härvarande fattighus försports öfver svårigheten att hindra
fattighjonen att olofligen smyga sig ut och kringströfva
staden, så torde fattighusets förläggande utom staden, äfven
genom den lättnad i uppsigt en det medförde, vara att
föredraga, ty sannolikt är att den i en stad ständigt närda
lusten för ett kringströfvande lif mer och mer skulle
försvinna, om hjonen lemnades tillfälle alt mera röra sig idet
fria och der finna sysselsättning. Tomternas dyrhet inom
staden talar äfven för delta förslag. Hvad åter angår
undsättningen eller de månatliga bidragen till en mängd fatliga
inom staden, hvars antal under senaste redovisnings-år
uppgått till icke mindre än 517, utom 29 tillfälligtvis
bisprung-ne, så torde väl denna undsättning hellre böra lemnas i
arbete än i penningar. I allmänhet är man derom
öfverens, all blotta allmosans gifvande är det minst gagneliga —
att den oftare skadar än gagnar. Och om än
penningebidragen icke alltid kunna undvikas, såsom vid
sjukdoms-fäll, dyr tid, sträng köld o. s. v., så böra de dock endast
undantagsvis begagnas och då älven hellre lemnas i ved och
matvaror, antingen gratis eller till nedsatt pris. Arbetet
bör i allmänhet vara det enda hjelpmedlet, 1y det icke
allenast lindrar nöden utan alt nedsätta den fattige i egna
ögon, utan fastmera höjer hans mod och förhoppning. För
att dock undsättningen sålunda skall kunna bedrifvas, borde
fattigförsörjningen sätta sig i beröring med
fruntimmers-föreningen, på det. den fattiges inre lif, tillgångar och
behöfver fullständigt må kunna utrönas, redan innan behofvet
påkallar hjelpen, ty endast så skola alla tillgöranden i
afseende å denna undsättning blifva fullt lämpliga och
välgörande. Den vigtigaste uppgift för en ändamålsenlig
fattigvård består nemligen uti en efter omständigheterna afpassad
och på rält tid ingripande hjelp, företrädesvis genom
förebyggandet af en total utarmning, på det den nödställde icke
må tvingas att taga sin tillflykt till olofliga medel eller
tiggeri, hvarigenom han skulle förlora det dyrbaraste —
skammen, och sålunda mer och mer moraliskt försjunka, ty
ovedersägligt är, att den stund som gör menniskan till
tiggare, beröfvar henne hälften af hennes värde. Men lika
så vigtigt förekommandet af en total utarmning är, lika så
skadlig är en öfverflödig hjelp.
För alt åter en sådan närmare, sannt kristlig
gemenskap med den fattige af fruntimmersföreningen skall kunna
vinnas för utrönandet af dennes behof, hvilka ofta envist döljas
tills högsta nöden tvingar denne att söka hjelp, då
densamma ofta nog på ett eller annat sätt kommer för sent,
borde föreningens medlemmar, hvar under sin vård taga
flere eller färre antingen familjer eller ensamme fattige och
för dem uppoffra både tid och möda; sådan har äfven
planen för fruntimmersföreningen varit, ehuru densamma icke
alltid uppfyllt sin bestämmelse, hvartill förnämsta orsaken
torde få tillskrifvas medlemmarnes fålaligliet emot
mängden af fattige. Hvarje medlem af föreningen, eller den
som utför densammas välgörenhetsvärf, borde icke åtaga sig
omvårdnaden af flere fattige än att desammas behof
fullständigt kunna utrönas. Det är ingalunda en lätt sak och
icke allom gifvet, om ock hjertat vore aldrig så varmt, så
ädelt, att på ett sätt som med den fattige vore lämpligt
fullgöra sitt värf. Beträffande åter de barn, som antingen
genom föräldrarnes dödsfall eller deras liderlighet och brott
hemfalla fattigvården till last och af densamma inackorderas
hos välkända och sediga personer, såsom det i
förordningen heter, så lärer detta ej alllid vara så ändamålsenligt som
det låter, ty erfarenheten visar alt denna inackordering ofta
måste ske hos fremmande personer, ulan att fattigvården
sedermera egnar barnen någon tillsyn, eller ock, såsom
vanligast sker, hos fattigt folk, som deraf gör sig en
industri, då deremot förmögnare och mera samvetsgranna
personer vanligen undandraga sig ansvaret för ett sådant
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
