Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
75
ovilkorligen åtfölja fabrikssystemet, om barna-arbetet icke är
af lagen inskränkt. Om man vill närmare betrakta sakerna,
skall man kanske äfven under våra förhållanden finna icke
så få fall der lagens ingripande vore af nöden. Man skall
måhända finna barn som, i stället för att fritt få uppväxa
till friska och nyttiga medlemmar i samhället, inspärras i
’ trånga lokaler, der utsättas för arbete mer än deras krafter
kunna uthärda, lemnas alt inandas osund luft, på sina
ställen äfven giftiga ångor, hysas i rum mera lämpliga för
djur än menniskor o. s. v. En och annan gång ser man
äfven i pressen en skildring af sådana förhållanden. Att
det icke sker oftare måste tillskrifvas den brist på
offentlighet som är rådande hos oss. Äfven om man anser alt
dylika fall icke inträffa ofta, är detta icke något skäl att
förbise hela saken. Om lagen tillåter att blott en enda
medborgare förvandlas lill en krympling för att rikta en
annan, så är den ofullständig.
Den uräldsta menniskan.
(Öfvers, ur »All the year rouncb.)
För ett fjerdedels sekel tillbaka ansågo äfven de mest
noggranna vetenskapsmän frågan om menskliga fossilier
afgjord. Det var en gång för alla bestämdt, att dylika ej
funnos lill. Alla fakta, talande för en motsatt lära, som
sträfvade att tillintetgöra en ganska tillfredsställande
öfvertygelse, ansågos erfordra en alltför svår förklaring och
borde derföre läggas å sido. Visade sig detta vara
otillräckligt, borde de hänföras till alltför hastiga antaganden,
ologiska slutledningar o. s. v. Det är sannt, några få af
dessa lyckligt ställda menniskor, hvilka kunna höra de första
döfva ljuden till hvarje annalkande liten storm, voro ej
tillfredsställda, men den vetenskapliga verlden var lugn. Den
hade nu en gång bildat sig ett omdöme och var ejVlet
minsta böjd för att vidare anstränga sitt hufvud med denna
angelägenhet. Del är också, såsom ofta blifvit anmärkt,
ganska oangenämt att se sina slutresultatet’ öfverändakastade.
„Det är menniskonaturens första instinkt", säger Ansted,
„att lägga en olycklig upptäckt å sido — att ej tala om
den, ty troligtvis uthärdar den ej någon kritik och det är
derföre bäst att ej underkasta densamma en dylik".
Hvad del är skada, att en dylik sakernas ordning ej
kan räcka för alltid 1 Metoden att endast utsäga ett
föraktligt bab om en sak är så utomordentligt beqväm, så
tillfredsställande åtminstone för ena sidan, så välgrundad
uti troil på auktoriteter; den är alltid understödd af så väl
ansedda personer -saml erfordrar ett så ringa användande
af förståndet, att endast en mycket orolig menniska, ett
slags ateist kan göra sig skyldig till försöket att rubba
densamma.
Det var just något, dylikt den vetenskapliga verlden
kände, då en särdeles upprorisk fransman — hr Boucher
de Perthes — ville att man skulle tro, att lemningar efter
menniskor funnos uti grofsanden. Den vetenskapliga
verlden förklarade det vara omöjligt. Den långa tidrymden
emellan bildningen af detta lager och den tid på hvilken
med säkerhet menniskor funnos lill, undergången af så
många djurslägten under den mellanliggande perioden, utan
ett enda efterlemnadt menniskospår, tala emot ett dylikt
antagande. Alla hittills funna menniskofossilier äro utan
tvifvel af ett senare ursprung, och de största tänkare höllo före,
att grofsanden blifvit aflagrad många åldrar före menniskans
skapelse. Professor Oolite hade skrattat åt den tanken,
att ej sir Protogin Feldspat kunde begripa huru författaren
skulle bevisa sin teori. Perthes svarade, att han egde
positiva bevis, att menniskolemningar funnos i grofsanden.
Ilan afbildade med noggrannhet flera hundrade af dem
samt utgaf ritningarne i en 8:vo volym. Ja, han erbjöd
sig att visa sina fynd åt geologerna i Paris. Man hörde ej
ens på bonom. Den vetenskapliga verlden’, som ej kunde
vederlägga denne envise kättare och ej tilläts bränna honom
lefvande eller rådbråka honom, följde den enda möjliga
metod. Den vägrade alt läsa hans arbete. En
öfversättning gjord i Liverpool af en del af arbetet, kom dödfödd
ur pressen.
Först 1858 (elfva år efter nyssnämnda offentliggörande)
funno hr Briston och dr Falconer vid en noggrann
undersökning af en grotta nära Brixham i Devon, jemte andra
lemningar, flintstenar till formen liknande dem, hvilka
begagnas af vildar till lans- och spjutspetsar. Några af dessa
fördes till London af br Pengelly, som i Kongl. Institutet
höll ett föredrag 0111 dem. I Sicilien upptäckte dr Falconer
i ett sandlager „en stor mängd flint- och agatknifvar".
Den vetenskapliga verlden tyckte ej alls om dylikt och
försökte bevisa, att de kunnat bildas genom „en våldsam och
långvarig kringhvälfning i vattnet", ett antagande lika
möjligt, som att de blifvit slungade lill jorden af mannen i
månen eller Saturni inbyggare eller att de blifvit gjorda med
ånga före syndafloden samt nedgräfda i sandlagren för att
mystifiera de lärde.
Boucher de Perthes fick nu mer och mer öfvertag.
Icke nöjd med att hafva alarmerat den lärda verlden, ville
ban nu hafva den dragen inför rätta. Han fann de slitna
handtag af träd och horn, hvilka i fordna dagar hört till
dessa pil- och spjutspetsar. Den vetenskapliga verlden
kom allt mer och mer i trångmål samt ville intala
menskligheten, all den redan länge varit öfvertygad om sanningen
af dessa intressanta upptäckter, men det var för sent.
D:r Bigallot, hr Flovver och kanske mest Prestwich, som
kom full af tvifvel, men blef öfvertygad sedan ban sett
flintlagren vid S:t Acheul, hrr Gandry och G. Pouchet
bestyrkte fullkomligt Perthes’ åsigter. Den vetenskapliga
verlden befanns vara skyldig och dömdes till döden. Före
exekutionen bekände den sig hafva gjort sig saker till samma
förbrytelse för 62 år tillbaka, då John Frere hade i
England offentliggjort en berättelse om dylikå föremål, funna i
grofsanden vid Iloxne i Suffolk under ett sandlager, som
innehöll hafsmusslor och jättestora landldjur. Den
vetenskapliga verldens sista dödstal och yttersta bekännelse
publicerades af professoren^ Owen och Ansted samt sir
Charles Lyell, som assisterade vid den sorgliga ceremonin.
Nu veta vi alt tillvaron af dylika gamla
flintinstru-mcnter, i stället för att vara en mylh, är en alldaglig
företeelse. I England finnas de ifrån Kap Wrath till Landsend,
från Gahvay till Yarinouth; och br Kealing, som under en
längre vistelse i öfra Canada i närheten af Öfre och
Huron-sjöarne varit i tillfälle att anställa vidsträckta
undersökningar, säger alt man ganska allmänt finner dem vid
gräfningar i denna del af Amerika, men att indianerna erkänna
sin fullkomliga okunnighet om deras begagnande. De finnas
i ganska olika delar af Amerika. Prof. Owen säger, att
flintvapen, funna i grofsanden „utan tvifvel äro tillverkade
af menniskor", och Lyell förklarar det vara hans
öfvertygelse att „en lång tidrymd ligger emellan tiden for de
fossila instrumenternas bildning och liden för Romarnes infall
i Gallien".
Följaktligen är det ej mera vetenskapligt att betvifla,
att vapen, tillverkade af de råa krigarne från jordens urtider,
finnas i jordlager, innehållande lemningar af
mammuth-djuret. Att människoben ännu ej anträffats, är ej något
motbevis. Författaren är gammal nog att påminna sig en
tid, då ännu så få lemningar af megatherium blifvit funna,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
