Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
77
fällighet. Det bör äfven anmärkas, att man bredvid
skelettet hittade cypressblad, en del af en stor blomma samt
flere palmetto-stänglar — allt bevis att om menniskan
ännu ej uppträdt på scenen, var hennes lid nära för
handen.
Koch har bemödat sig all bevisa, att hans
Missou-rium-djur var delsamma som Jobs Lcvialhan. Styrkan uti
dess käkar, förmågan att trumpeta, skinnets tjocklek, det
vilda och förskräckliga utseendet, den förfärliga, runda
tanden, den kraftfulla nacken (det är tydligt att leviathan icke
var en krokodil, hvilken icke har någon nacke), allt detta
är, på visst sätt, gynnande för hans åsigt; men författaren
fill detta måste uttala den öfvertygelse att, enligt allt hvad
i saken utredt är, det i Job omtalade djuret] var
mani-muthdjuret.
Då både vetenskap och religion kunna i råa
traditioner finna ett stöd för antagandet af så stora händelser
som syndafloden, då båda uti den öfverensstämmelse som
häri råder emellan vidt skilda nationers sagor, anse sig
kunna framdraga ett bevis, som äfven den mest skeptiske
ej kan förneka; så må författaren ursäktas, om han
försöker framkalla ur glömskan en fragmentarisk bild af denna
isgrå forntid — en bild som märkvärdigt passar in på de
åsigter, hvika numera äro allmänt antagna.
I en långt aflägsen forntid styrde indianen sin kanot
öfver den vidsträckta yta, der nu de stora Missouri prairierna
utbreda sig. På engång inbröt ifrån östern en här af
jättestora vilddjur (mastodonter m. fl.) och började vandra
upp långsmed Mississippi- och Missouri-floderna. En vild strid
uppstod med de djur som urspungligen bebodde dessa
floders stränder. Ett stort antal föll på båda sidor, men
slutligen tyckas invandrarne hafva segrat, hvarefter de
fortsatte sitt tåg mot vester. Den största af dessa
drabbningar egde rum nära den klippkedja, som nu är känd
under namn af Kocky Itidge. Efter stridens slut samlade
indianerne en stor mängd af de slagne djuren och brände
upp dem som ett offer åt den store Anden, som enligt
deras traditioner sjelf begrof resten i Bigbone-floden. Dit
vallfärdade, i fordna lyckliga dagar, indianerne årligen för
att hembära sina tacksägelser för befrielsen från dessa
förfärliga odjur. Sekler förgingo och de hvita ansigtena började
visa sig samt en och annan odlare försökte slå upp sina
bopålar i denna bördiga del af landet. Indianerne tände
rådplägningseldeu, rökte den röda krigspipan och den hvita
mannen skattade sig lycklig att kunna fly. Han vände väl
åter, men några gamla slamchefer fördrefvo honom ånyo
och ifrån denna tid har ej någon stam kunnat förmås att
afsäga sig denna helgade grund, tills slutligen regeringens
stränga hand fördref dem. Såsnart de lemnat densamma,
kom odlaren tillbaka och det första han gjorde var att i
likhet med patriarkerne gräfva en brunn. Härvid fann ban
flere ben af unga mastodonter och skulle funnit ännu mera,
om ban ej varit nödsakad att upphöra med gräfningen.
Någon tid derefter såldes hans plats och då upptäckte en
ung man, sysselsatt med alt rensa källan’, en
mastodont-tand. Andra kommo och funno åter några ben, tills
slutligen i Mars 1840 ryktet härom nådde Koch, som genast
begaf sig till stället och utgräfde lemninganie af den
ma-stodont, som han sedermera exponerade i Egyptian hall.
Hvarje land, som haft en historie, kan berätta, huru
dess första konungar och jättelika krigare eröfrat och
be-herrskat jorden. I Orienten mer än i andra länder hafva
dessa drömmar ej allenast bibehållit hela sin liflighet, ulan
ega ännu dertill i vissa fall en rikedom och objektivitet,
som saknas i det lugnare Europas sagor. En af de mest
slående af de praktfulla scenerna i Vathek är den målning,
som föreställer de köttlösa preadamitiska konungarne,
hvilande på bäddar af oförgänglig ceder. Kanske underbart
nog en snillrik penna ännu någongång kan få tillräcklig
anledning att sammanföra till ett stort faktum alla dessa
traditioner hos österns förfinade folk, Firdousis och
Zoroa-sters, Harun al Raschids och Zobeydes land, Jobs snillrika
fantasier, de olyckliga Ottawa-indianernas länge förgätna
legender och vår fransmans upptäckter i Sonimc-dalen!
Om Gudstjenst.
(Ur en resedagdok.)
Då jag anlände till S... socken var del söndag.
Menniskorna vandrade eller åkte i granna högtidskläder till
kyrkan. Jag slöt mig till dem. Sedan jag tillbragt en längre
tid på landsvägen, eller bland praktiska bestyr, tyckte jag
att det nu kunde vara ljuft att fä försänka själen i
betraktelser öfver de eviga, högsta sanningarne och vagga den i
andakt vid orgelns och kyrkosångens brusande toner. Det
fattades mig således ej den rätta sinnesstämningen för att
besöka kyrkan. Jag gick in. Men snart insåg jag, att jag
ej skulle finna hvad jag sökte. Den qvafva luften i kyrkan,
de smala, nyss målade bänkarne, klockarens uttöjda,
drillande, falska sång, i hvilken blott få af de närvarande, och
äfven dessa mycket ad libitum, deltogo, hvartill kommer att
det ej fanns någon orgel — allt detta bidrog alt störa min
andakt: det påminte lifligt om att man äfven i detta heliga
rum befann sig midt ibland "denna verldens uselhet".
Kom så presten, utstyrd i en grann messkåpa, fram till
altaret och begynte den visserligen enkla, mon dock något
theatraliska altartjensten. Också hans sang var af det der
slaget som kommer en musikalisk menniska att darra af
otålighet. Sedan recitativet med kör ändtligen var slutadt,
börjades predikan. En ung „själasörjare", som nyligen
tagit sin theologiska dimissions-examen, besteg predikstolen.
Nu gällde det att kunna följa den lärda theologen till
dogmernas högsta höjder, djupaste djup, abstraktaste
abstraktioner, eller höra honom i de svartaste färger skildra den
gräsliga syndfullhet, i hvilken, liksom i en gyttjig pöl,
menniskoslägtet vore försänkt.... Den stackars
församlingen 1 För kanske större delen af dess medlemmar är
predikan den enda andliga spis de under hela veckan ha
tillgång till. Af den hoppas de finna hugsvalelse och tröst i
sina lidanden, visa le[nadsrecjlor, solglimtar af Guds ljus i
sin andes töcken. Och hvad bjuder man dem? Theologi,
så dogmatisk och abstrakt, och till följe deraf för massan
obegriplig, den unge hjelten möjligen kan åstadkomma, eller,
då det är en äldre prest, till variation bibelförklaring,
vanligen stricte eller bokstafven. Men gripa väl predikanterna
med menniskokännedom och värma in i det menskliga lifvets
skiftande förhållanden, belysande dem, med religionens, med
den sanna vishetens ljus och blifvande derigenom verkliga
lärare, sanna själasörjare? Jag fruktar att de som göra
det tillhöra minoriteten. Måtte dock flera följa deras
exempel och vinlägga sig om att låta det evangeliska elementet
få öfvervigt öfver det gammal-testamentliga och det
skolastisk tillskrufvade. Lifvas predikan af en kärleksfull och
human anda, så går den från hjerta Lill hjerta, och tåren
som glänser i åhörarens öga säger tyst att den nått sitt
mål. Och det ges ej något tacksammare auditorium än det
som är församladt i kyrkan.
Jag återgår till min berättelse. Vid predikans slut
var min ande redan helt trött och förstämd af gymnastiken
med dunkla dimbilder. Jag skyndade ut, ut i Guds fria
natur, der solen lyste så herrligt, der fåglarne sjöngo och
blommorna doftade. Det var nästan som om jag kommit
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
