Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
78
från grafven till lifvet. Mitt hjerta värmdes åter upp —
nu kunde jag fira min gudstjenst, då det skedde i det
högsta, idet heligaste tempel, naturens, som Gud sjelf har
upprest och invigt, och der aili prisar honom och
förkunnar han^ lof, fåglarne med sin sång, blommorna med sin
fägring, menniskorna med en ädel lcfnadsvandel,
arbetsamhet, kärlek, förnöjsamhet.
Jag slog mig ned på en vacker gräsmatta invid en
sorlande bäck, ej långt från kyrkan, och öfverlemnade mig
åt meditationer. Dessa hade till föremål gudstjensten. Min
fantasi flyttade mig tillbaka till den tid, då apostlarne utsådde
religionens frön bland hedningarne, då de första kristna
församlingarne bildade sig. Hvilken skillnad mellan
kristendomens bekännare och den kristna gudstjensten då och några
sekel senare! Då var kristendomen en anspråkslös,
andelig asyl — senare en prunkande statsmakt. Men den
försiggick visserligen ganska naturligt, denna förändring. De
murknade hedniska templen kullstörtades; den religion som
nu skulle blifva allas, d. ä. införas i det romerska
kejsaredömet, huru skulle den mera få uppträda i torftig, fattig
skepnad? Och icke alla som blefvo kristna leddes dertill
af sin öfvertygelse. Kyrkan måste derföre imponera genom
yttre ståt, för att vid sig fängsla äfven den stora massan af
sådana, som mail nu för tiden skulle kalla materialister
och indiflerentister. Greker och italienare voro konstälskande
nationer. Man tog derföre konsten till hjelp vid
gudstjensten. Man visste alt skön konst redan i och för sig anslår
de ädlare strängarne i menniskans bröst. Använd i kyrkan,
skulle den ovilkorligen utöfva ett upplyftande intryck på
församlingen, lifva till andakt, stämma sinnet känsligare och
emottagligare för religionens röst. Men bruk urartar lätt
till missbruk — så äfven här. Processioner, elegans och
pomp och stål blefvo snart huvudingredienserna vid den
katholska gudstjensten, läran trädde i bakgrunden eller
mystifierades och förvrängdes. Kommo så Luther och
Calvin, eldade af kärlek till kristendomens eviga sanningar och
af harm öfver den ihåliga ståten och den på vantron
oekrande hierarkin. Läran renades. Och emedan
gudstjensten hufvudtendens nu blef alt inprägla liiran bos
åhö-rarne, måste äfven den (gudstjensten) reformeras. Här
företer sig nu, likasom i sjelfva läran, en skiljaktighet inom
protestantismen. Galvin, denne förståndets, tänkandets man,
inrättade gudstjensten i yttersta enkelhet, så godt som ulan
alla ceremonier. Luther, som också var en känslans man,
sjelf skald och musikidkare, värderade konsten högt och
fördömde derföre hvarken altartaflor eller kyrkomusik.
Skillnaden mellan den reformerta och den lutherska
gudstjensten liar tydligen sin grund i dessa båda mäns
personligheter. Kanske, delta må de lärde afgöra, handlade
Calvin konscqveutare: konsten passerar ju, för att inverka på
själen, elt medium, menniskans sinnliga natur, hvilken
enligt Iheologins läror bör bekämpas, undertryckas. Kanske
var det å andra sidan visare, rationelare, att söka försona
den andliga och den sinnliga naturen hos menniskan, söka
bringa dein i harmonisk jemnvigt, heldre än att låta dem
upprifva hvarandra i olycksbringande dualism. En analogi
med denna sals erbjuder den lutherska gudstjensten. Men
för att, hvad deri åsyftas, verkligen måtte uppnås, bör ock,
hvad man använder af konsten, verkligen vara konst. På
en musikalisk menniska, hon må vara än så from, måste
en eländig kyrkomusik göra ett förargligt intryck — och
förargelsen är ingalunda en ingrediens i andakten. Den tid
är lyckligtvis förbi, då man ansåg alt alla målningar för
kyrkligt ändamål borde, för att icke verka såsom den
verldsliga målarekonstens yppiga skapelser, vara vederstyggligt
fula. Den estetiska känslan behöfver ej mera frukta för
exkommunikation.
Slutsats: Ehuru hufvudsaken i vår lutherska
gudstjenst är predikan, läran, så bör man dock, när en gång
konstens makt alt. höja andakten erkännes och användes,
äfven sörja lör all musiken, poesin, måleriet, nian kunde
tillägga arkitekturen, dervid framträda i estetisk, om ock
än så enkel, skepnad.–— — — — — — — —
När jag slutat dessa meditationer, begaf jag mig åter
lill kyrkbacken, som nu erbjöd en ganska pittoresk anblick,
öfversållad som den var af folkel som kommit från kyrkan.
Jag blandade mig i hopen för alt göra observationer. Jag
fann att några sågo ganska nedslagna och förkrossade ut,
men flertalet pratade, glammade, gäspade eller uppgjorde
affärer.
Slottet Sanct-Angelo.
(Slut fr. föreg. N:r.)
Det var en vacker höstafton. Påfven hade under
dagens lopp promenerat genom alla de små städer som
omgifva hans residens, och öfverallt hade han blifvit emottagen
med enthusiasm. 1 Albano hade alla gator som han måste
passera varit beströdda med blommor, ordnade med den
konst, som alllid användes på en infiorata, såsom man i
Italien kallar det. Man anskaffar ofantliga massor
blommor af alla slag och ordnar dem efter färgerna i stora
korgar. Med tillhjelp af några lister af papp och några
ringar af träd bildar man på gatornas stenläggning en
mosaik af grönska och blommor, åt, hvilken inan ger flere
centimeters tjocklek. Man sammansätter sålunda arabesker
af alla slag, emblemer, i hvilkas midt äro tecknade
inita-lerna lill den fursles eller regents namn, hvilken man lör
tillfället vill hylla. När infioralan är färdig, är all rörelse
på gatan förbjuden och endast den eller de firade
personerna ega rättighet att störa den sköna blomstermattans
symetri. Det var så man nu firade i Albano påfvens
ankomst i sällskap med exkonungen af Portugal, don Miguel
de ßraganza.
Om qvällen spatserade påfven till fots i villan
Bar-berini, belägen utanför Castel-Gandolfos portar; hans eskort
följde honom, såsom ban befallt, på långt afstånd. Han
gick långsamt fram i en trång alb’;, begränsad på båda
sidor af en tjock afvenboks-häck, i hvilken efter vissa
afstånd funnos små bersåer eller nischer, der bänkar och
statyer voro uppställda. Alléen slutade med en rund terass,
prydd med vaser och fontainer, från hvilken man hade den
herrligaste utsigt. Påfven hade knappast anländt dit förrän
ett svarlklädl fruntimmer, med en lång slöja öfver hufvudet,
uppsteg från en stenbänk der hon sutit och kastade sig till
lians fötter. Den gamle mannen stannade helt bestört.
Mycket timide som han var, tycktes han vilja vända om.
Serafine, som insåg att af detta möte hela min framtid och
bela vår lycka berodde, bröt då först lystnaden, och
framställde så korl som möjligt, men synbarligen upprörd,
hvad som förmått henne till detta steg. Då påfven hörde
milt namn, bleknade ban af vrede, mumlade på sin
venetianska dialekt några obegripliga ord och försökte att medelst
en plötslig rörelse bakåt befria sig ifrån den olägliga
peti-tionären. Hon kastade då sin slöja åt sidan och fattade,
krampaktigt gråtande, i fållen af påfvens stola.
Belägenheten var kritisk. Den stackars Serafine öfverväldigades af
så mycken sinnesrörelse och svimnade. Gregorius XVI
stödde henne, belt uppskrämd, och förde henne till en bänk.
Samma ögonblick anlände påfvens följe. Plalformen vid
villan Barberini erbjöd då en egendomlig anblick. Sankt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
