Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
79
Petri efterträdare höll i sina armar ett ungt fruntimmer,
vid foten af en staty af Jupiter, hvars altaren den kyrka,
som hade honom lill chef, hade förstört, och på ruinerna
af en villa som tillhört Domitianus, hvars thron han nu
innehade. Och på denna egendomliga grupp sände den
nedgående solen genom löfhvalfven sin afskedsblick,
upplysande på samma gång ålderdomen och ungdomen,
celibatets personification och den äktenskapliga trohetens
hjeltinna. Den högtidliga tystnaden i denna scen afbröts endast
af den slutligen uppvaknande unga qvinnans snyftningar,
hvilken had den påflige suveränen, i den religions namn,
hvars representant ban var, återgifva henne hennes make,
som denna religion ju befallte henne alt följa och älska.
Två dagar efter denna händelse blef jag uppkallad till
guvernören öfver slottet S:t Angelo. Han tillkännagaf mig
först att mitt hemlighållande nu hade upphört; sedan, efter
en lång inledning om Ilans Helighets outtömliga mildhet och
vidden af mina förseelser, lät han mig veta, att jag icke
borde hoppas på ett fullständigt upphäfvande af milt straff,
men att, om jag önskade det, de fem år af inspärrning
som ännu återstodo för mig skulle förvandlas i landsflykt.
Jag begärde två dygns betänketid. Då jag kom från
guvernören räckte mig långknekten Gregorius ett bref från
Serafine, som berättade mig livad som tilldragit sig och rådde
mig att emottaga hvarje ändring a» straffet, hvilken det ock
vore. Likväl tvekade jag. Ständig landsflykt i stället för
fem års fängelse, detta var snarare en skärpning af straffet
än en benådning; emellertid betänkte jag att det, till och
med när dessa fem år voro överståndna, ganska lätt kunde
hända att man godtyckligt skulle aflägsna mig från Rom och
Kyrkostaten. Jag gick derföre in på förändringen. Dagen
derpå öppnades slottet S:t Angelos porlar för att återgifva
mig friheten. Jag skiljdes från mina olyckskamrater med
tårar i ögonen. Min nya familj väntade mig; jag skyndade
dit. Serafine, skön som en madonna af Rafael, hade klädt
sig ined ett visst koketteri, hvilket hon annars under min
fängelsetid hade glömt. En ros, fästad i hennes rika svarta
hår, var af en underbar effekt i bredd med hennes bleka
och uttrycksfulla ansigte. Jag kastade mig i hennes armar,
och i denna högtidliga omfamning glömde jag fångens qval,
liksom den landsförvistes rädda aningar.....
Tre dagar voro mig förunnade för förberedelserna till
resan; efter deras förlopp skulle jag oförd röj ligen aflägsna
mig. Jag begagnade den korta tiden till att genomvandra
Rom och dess omgifningar och återse de ställen vid hvilka
en del af mitt eget väsende var fästad. Jag kände ett behof
af att taga med mig, intryckt i mina ögon liksom i mitt
hjerta, det kära minnet af denna romerska campagna der
min första ungdom förflutit. Jag begaf mig sedan med
Serafine till villan Barberini; hon visade mig det stället der
hon hade väntat på påfvens ankomst. Dessa promenader
voro för mig likaså helsosamma som de förtjuste mig. Jag
inandades luften med fulla drag, jag njöt med outsäglig
vällust af den ljufva lyckan att vara fri, att vara älskad.
Febern lemnade mig snart; jag återfick någon styrka, jag
kände min ungdoms kraft åter flyta i mina förtorkade ådror;
jag var nästan lycklig.....
Förrän vi lemnade de albanska höjderna ville vi också
besöka berget Cavi, en af Apenninernas högsta toppar.
Reläget sex å åtta mil i öster från Rom, bär detta berg
ännu ruiner af ett gammalt tempel, helgadt åt Jupiter
Fere-trius. Det var i denna berömda helgedom de romerska
generalerna nedlade byteii af de besegrade. Den mycket
pittoreska och starkt uppåtstigande vägen är afmätt ined
milstenar, i hvilka äro huggna initialerna V. N. (via
numi-nis). Före soluppgången hade vi begifvit oss på bergets
högsta punkt. Jag skall ej söka beskrifva detta panorama
ulan like, dessa omätliga vyer som omgåfvo oss på alla
sidor ulan alt våra ögon kunde hinna till deras gränser.
Ren som den var till följe af ställets upphöjda läge,
uppfriskad af den lätta morgonvinden och af ett åskregn som
fallit par dagar förut, var atmosferen lätt och genomskinligt
klar. En framför oss stående kolonn bar följande inskrift
på italienska: Hvemhelst du är, om du tror att menniskan
någorstädes och Jör någon stund kan vara lycklig, stanna
här och betrakta! Och i sanning, hvilken tafla! Till höger
och till venster sträckte sig de båda hafven, det Adriatiska
och Medelhafvet, mot horisonten. Man såg i fjerran några
segel framglida på hafvets ban. Framför oss utsträckte sig
provinsen Terracina, — längre bort konungariket Neapel
och Abruzzerna, och Apenninernas kedja som aftecknade
mot himlen sin taggiga profil. Rom visade sig i vester,
och bland dess byggnader urskilde jag tydligt engeln af
brons som dominerar S:t Angelo, så nyss ännu min
sorgliga boning. Våra ögon dröjde länge på den romerska
slätten, genomfluten af Tibern och begränsad i vester af
Neptuni flacka rike, i öster af kullar och höjder. Udden
Circium inskränkte vår utsigt åt den mot den eviga staden
motsatta sidan. Hela detta ofantliga område var likasom
öfversålladt med slott, landthus, villor, grafvårdar, ruiner
och en massa af små bäckar och vattenfall. Våra blickar
irrade fram ända mot Velletri och de lält der Marcellus
hejdade Hannibals tåg vid Rocca di Papa. Fem eller sex
sjöar, klara som kristall, återspeglade de landskap som
omgåfvo dem, gifvande dem sålunda ett oändligt behag. Vi
stannade i hänryckning framför detta underbara skådespel;
vi omfattade med en blick alla lemningar af den fordna
latinska storheten och det moderna Roms mest framstående
konstverk. Den uppgående solen gaf landskapet en ny
anblick. Vegetationens olika skiftningar framträdde klarare;
dälder, kullar, grottor och klippor visade alla sina konturer;
de minsta slolt, de anspråkslösaste byar, enstaka torn, som
morgondimman hittills dolt för oss, syntes 1111 tydligt vid
solens klara belysning. Småningom begynte bullret af
menskornas bestyr höras, klockornas klingande, herdarnes
vallhorn, getternas bräkande, oxarnes bölande, allt detta lifvade
den stumma skönheten hos det skådespel vi betraktade.
Vid tanken på att det kanske var för sista gången jag såg
denna sublima utsigt, framträngde tårarne i mina ögon och
jag kände mitt hjerta bli tungt af sorg och saknad. Farväl,
min barndoms sköna land! farväl, du älskade, olyckliga
Italien! Det är emedan jag älskat dig för högt, jag nu
måste skiljas från dig! Må mina olyckor åtminstone vara
ett försoningsoffer! Måtte framtiden en dag laga i
beräkning de myckna tårar, det myckna blod, som gjutits af
dina barn för din befrielse och pånyttfödelse I
Jag nedsteg, stödd på min trogna följeslagarinnas
arm. Hennes närvaro återgaf mig något lugn. Jag betänkte
att midt i de olyckor, landsflykten förbehöll mig, en
väsendtlig del af min lycka dock qvarblef hos mig.
Vi lemnade de romerska staterna mol slutet af hösten
och begåfvo oss lill Toscana. Jag reste nästan nöjd; jag
påminte mig mina tidigare resors njutningar och
förströelser, och räknade ini åter på ljufva och angenäma intryck.
Ack! jag visste ej ännu huru ängslig den är, den
pilgrimsfärd, som består i att irra verlden omkring, utan att
någor-städes finna ett fädernesland, utan hopp att någonsin, ens
på lifvets afton få återvända till
11 dolce nido de paterno tetto.
Jag visste ej heller hvilken förfärlig sorg ännu skulle
drabba mig under detta irrande lif. Det var på Corsika,
dit vi foro från Toscana, som Serafine kände de första
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
