Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
86
ocli hvad annat än under herrarne A. Dumas’ och E. Sue’s
namn blifvit utgifvet; men sjelfva personerna, dessa mästare,
som berättat så många, många historier, känner du icke.
Jag vill derföre anförtro dig att dessa herrar, oaktadt sina
utmärkta själsgåfvor och allt hvad de med dem uträttat,
dock äro mycket beklagansvärda menniskor. Drifne af en
ovanlig inbillningsförmåga ha de vant sig vid att lefva uti
fantasins oändliga rymder och kunna sedan flera år tillbaka
icke mera njuta af den vanliga verkligheten. Om du gör
en spatsertur utåt fältet, känner dig hänförd vid anblicken
af den sköna naturen, träder in uti en skuggrik, grön
skogsdunge, så ser du dock blott fältet, naturen,
skogsdungen; men huru annorlunda förefaller det desse
nyromantiker! Bakom hvarje träd väntar dem en uppskakande
öfverraskning, vid hvarje enstaka ställe framspringer ur
busksnåret en obekant, som affordrar dem börsen eiler lifvet;
vid hvarje bergssluttning, der en vanlig menniska
beundrande skulle stanna och fröjda sig öfver den vid hennes
fötter ulbredda matta af ängar, åkrar och genom dem sig
slingrande bäckar, gripas dessa olycklige af fruktan och
förskräckelse för en bakom dem framspringande gestalt,
den der plötsligt kunde slunga dem ned i djupet. Dessa
olycklige, om hvilka man berättar så många underbara ling,
kunna icke gå hundra steg utan att vända sig tillbaka,
spejande åt höger och venster om icke möjligen en dylik
attrapp, som vanligen plär sluta deras kapitel, kunde vänta
dem. Äta de — himmel, hvem vet, om man icke vill
förgifta dem! Madame! tillropar Eugen Sue sin hushållerska
och uppspringer ifrån sin soppa, madame! I dag har ni
tagit en lit et för stark dosis! Hvilken dosis, herr Eugen?
Herr Eugen besinnar sig, ban vill säga: Råttgift, madame!
Men han öfverväger faran utaf att förråda sin fruktan för
arsenik i soppan, betänker sig ännu denna gång och säger
blott: tapioca, eller sågo, eller cayennepeppar! Har ban
åter en gäst med hvilken ban spisar allena, alldeles allena,
hvem vet, om icke denna i det ögonblick, då lian just har
ett stycke kapun på gaffeln, blir vansinnig, griper lill en
knif, störtar på skaparen af dylika situationer — för att —
dock nej! Den olycklige författaren söker hemta sig.
Någonting så rysvärdt — det är omöjligt Men se der en samling
af menniskor — qvinnor, barn och män! Sen den unga
hustrun vid sin makes arm! Hon bär på sitt hjerta elt
bref af en nyligen ifrån provinsen kommen ungdomsvän,
som tillber henne! Mannen! ban har i rockfickan en
räkning ifrån sin älskarinnas modehandlerska! Tvenne vänner,
hvilka efter många års skiljsmessa återse hvarandra,
omfamnas, kyssas — passen pä — de äro förrädare! Den
ena skall bedraga den andra på hans förmögenhet. Allt,
allt är annorlunda än det synes, aili är falskt, maskeradt,
bedrägligt, lill och med bunden der, hvilken just smeker
dig, just tyckes så godmodig och troget sleker dina händer,
han har — himmel — sönderrifvit ett dokument, hvarpå
en bel familjs lycka berodde! Ila! ha! Den brokiga fågeln,
som flyger öfver silt fängelse, derifrån man nyss utsläppte
honom, fågeln der har för några sekunder sedan undangömt
en silfversked, Ijenarinnan i huset förlorar sin befattning,
anses för en tjuf, hämnas, anländer huset, bestiger
schavotten — under de sista timniarne af hennes lefnad flyger
öfver henne en fågel, som i munnen bär den förlorade
skeden, den han låter nedfalla i lågorna..... Nej!
Författaren tänkte på sin nya sked, sin egen tjenarinna, sin
egen fågel, går skrattande till det arma brokiga djuret och
ger det, såsom erkännande af dess oskuld, ett stycke socker.
Ett stycke socker! Sockret är oskyldigt.....Men — fågeln
har en stygg näbb — om du gifvit honom sockret med
äpparne — om du vore en ung dam och fågeln bete dig
i läppen och läppen skulle svullna, blöda, såret förvärras
och en ung italiensk läkare med afsigt på ett origtigt sätt
läka såret samt den förr så sköna damen till följe af
intriger blefve ful och damen bure — en mask och hon
kallades grefvinnan med den gåtfulla masken och denna roman
gåfve femtio feuilletoner och „Presse" betalade — à
feuille-ton — å spalt — å rad — huru mycket? — — — —
Först arilhmetiken återför den öfverspända författaren till
besinning och återgifver iionom förmågan alt fatta
verkligheten.
Så händer det Eugen Sue.
Hos Eugen Sue äro nerverna dock lyckligtvis
öfver-retade endast när lians fantasi förblandar
lefnadsomständigheter med situationer samt då vänskap, kärlek, familjelif,
kyrka och stat i ett brokigt virrvarr framställa sig för hans
inbillning. Alexander Dumas deremot måste ofta vara nära
att råka i förtviflan. Alexander Dumas kan nemligen icke
någon afton vara allena utan att porträtterna, hvilka hänga
omkring honom, tyckas nedstiga ifrån väggarne och plötsligen
visa sig bakom honom såsom lefvande menniskor. För
Alexander Dumas är icke blott hvarje situation en annan än
den synes vara, utan till och med hvarje föremål tyckes
honom ett annat än det i verkligheten är. Ett öppet
nyckelhål, hvilket på sin böjd låter dagern eller ett luftdrag
ostördt passera, ett sådant oskadligt, i det bela bra
oskyldigt nyckelbål tinnes icke mer för Alexander Dumas. Han
betraktar det en stund och knappt hafva hans ögon några
minuter hvilat derpå, så sträcker sig — en lång, mycket
lång tråd derigenom, blifver längre och längre, närmar sig
honom, växer, vill kanske nå honom, omlinda och strypa
honom? Nej! tråden går lätt förbi honom lill hans
skrifbord. Le- kröker den sig, allt rundare, spetsigare,
kantigare, tråden förvandlas till dyrk, öppnar låset och bestjäl
honom ur hans skrifbyrå — Ilåll! ropar Alexander Dumas,
springer till dörren, rycker upp den och ropar: hvem der?
Allt stilla. Ilans fantasi har vilseledt honom. Ingen tråd,
ingen dyrk der. Men i korridoren — der råder en så
ovanlig stillhet. Blotl hans egna ord genljuda i den toma
gången. Knarrar del icke der likasom steg på en
stentrappa? Nej! Dock — detta utsprång — denna vrå —
om bakom (leila utsprång, uti denna vrå ett väsende hölle
sig undangömdt? Hvem der? Hvem står här? En gammal
skurborste! Oskadliga tingest! Oskadlig? Hvarföre står
denna skurborste der? Den står så stilla, så underbart
stilla. Hvem lemnade borsten här? Hvem har glömt den?
Den är fuktig — röd? Del är blod! Man har skurat bort
blod här! Alexander Dumas ser sig om — sansar sig —
trappstegen äro af röd sten — det är färg som lossnat
ifrån trappan. Han går tillbaka i sitt rum och genomlefver
ånyo hvad ban sett, åtminstone med pennan.
Den moderna poeten finner hvarje ögonblick nya
ämnen. Jernvägarne försälla honom så hastigt till de
skönaste trakter af verlden; men lokomotivets rörelse — hur
oregelbunden den är! Dessa bergshöga viadukter! Det
händer att man sammanstöter; det gifves eldsvådor till och med
i Versailles! Man kan händelsevis få plats alldeles allena
med en ensam obekant uti en ensam coupé. Lampan i
taket sprider ett så ovanligt skimrande sken. Den obekante
ser icke upp, ban vänder bort blicken på ett så underligt
sätt, han drar sig tillbaka i ett hörn och blott någon gång
tyckes hans medpassagerare intressera honom, likasom
gasellen intresserar den lurande tigern. Nu går tåget fram
genom en tunnel — det dånar, det brakar så att man
omöjligen skulle kunna höra om någon ropade på hjelp.
Den obekante rusar upp, springer med ett djefvulskt mord-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
