Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
90
af nöden. Men böra ej genom någon mellanafdelning
staten och provinsen förmedlas.? Denna fråga gjordes straxt
i början af konungariket Sardiniens transformation till
konungarike Italien.
År 18G0 fattade Cavour och Farini den planen, att
placera guvernörer i alla de mera betydande städerna,
sådana som Florens, Milano o. a., hvilka guvernörer skulle
representera högsta makten och presidera i de
representativa församlingar (egande dock en ganska inskränkt
befogenhet) som de dessa resp. städer omgifvande regionerna
egde att välja. Men detta system misshagade snart:
enighetskänslan var för liflig än att den ville se ens någonting
liknande elt federativt system, liksom ock det stötte
opinionen att dessa regioner i några fall öfverensstämde med
de fordna småstaternas områden.
Minghetti fattade frågan ej ur politisk, utan ur rent
administrativ synpunkt. Han baserade sitt system på
kommunen och provinsen, och frågade sig sedan om det. icke i
många fall, vid många företag som anginge ett större
territorium än provinsen, vore fördelaktigt att administrationen
anförtroddes åt ett obligatoriskt och permanent consortium
af provinser. Detta vore ett slags association för allmänna
arbetens utförande, hvilken kunde vara af stort gagn.
Dessutom erbjöd det, i afseende å embetsmanna hierakin,
tvenne väsentliga fördelar, om en förmedlande länk mellan
prefekturen (provins-styrelsen) och ministèren inrättades:
del kompletterade rättigheten att i besvärsväg vända sig till
högre myndighet, och skulle göra det lättare att undvika
en absolut ensidighet eller för mångskiftande olikhet i
reglementena angående lagars tillämpning. Han ansåg det
således befogadt att skapa en administrativ indelning öfver
provinsen och sätta i spetsen för den en guvernör, en
högre embetsmän än prefekten. Deeentralisationeu skulle
sålunda i afseende å den representativa ordningsföljden ha
till komplement regionen, i afseende på maktutöfningen
guvernören.
Men om regionen erhölle en representiv regime af
samma slag som kommunen, provinsen och staten, så
kunde denna regionsrepresentation bli hotande för
parlamentets äfvensom provinsial- och kommunal-rådens
prero-galiver eller moraliska auktoritet. Derföre föreslår Minghetti
att regionens konselj icke väljes direkte, utan utses inom
och af provinsialrådens medlemmar. Detta är en
tillämpning af principen: regionen är ett parmanent consortium
al’ provinser. Regionen existerar blott genom provinsen,
medan provinsen, såsom vi skola se, har en af kommunen
så alt säga oberoende existens. Regions-kommissionen bör
bestå af blott 20 ledamöter; guvernören sammankallar den
hvarje år för en session af 20 dagar; han öppnar och
afslutar sessionen och kan prorogera den, i hvilket fall ban
ofördröjligen bör derom underrätta ministèren.
Regions-kommissionen handlägger ärender rörande de
publika institutioner som naturenligt höra regionens
befogenhet till, såsom inrättningarne för den högre
undervisningen, universiteterna, konstakademierna, de historiska
arkiverna; arbeten å floder och strömmar, brobyggnader,
dammar och vägar (staten dock förbehållet att anskaffa
medlen för några större väganläggningar af strategiskt eller
internationel! intresse). Den öfverlägger också om
utnämning eller återkallelse af regionens embetsmän, om dess
budgeter och fördelningen af dess utgifter på de skilda, till
dess omkrets hörande, provinserna. Kommissionens
förhandlingar böra publiceras. Hänskjutna till minister, kunna
de af honom annuleras för olaglighet eller formfel. I vissa
frågor böra besluten underkastas regentens godkännande.
I konseqvens med förslaget i öfrigt skall den
exekutiva makten icke såsom i provinsen tillkomma den
representativa kåren, utan en statens embetsmän, guvernören,
hvilken blefve likasom det personifierade uttrycket för
regionens existens.
Sysselsatta som sinnena nu äro med de politiska
frågorna, har man vid bedömandet af Minghettis förslag
i denna punkt, regionsindelningen, för litet utgått ur den
administrativa synpunkten, hvarföre meningarne varit ganska
delade. De som föga kände Italien anklagade styrelsen för
att ha velat i enhetens intresse stöpa de mest olika
elementer i samma form. Nationen deremot, brinnande för
den efterlängtade enheten, ansåg och anser tvertom
regeringen framskrida med för mycken långsamhet och
försigtighet till realiserandet af en fullkomlig nalionel och statlig
enhet, hvarföre äfven indelningen i regioner, sådana
Minghetti föreslagit dem, hos många mött motstånd.
(Slut följer.)
Till Herr J. V. S.
Genmäle.
Uti Litteraturbladets N:o 8 och 9 har hr J. V. S.
bemött de af mig uti tidskr. Mehiläinen i tvenne uppsatser
emot lians anföranden rörande vissa dagens frågor gjorda
anmärkningar. Som bemötandena innehålla uppmaningar
till närmare förklaring angående några punkter och
dessutom åtskilliga till mig ställda frågor, anser jag mig skyldig
att afgifva den förra och besvara de senare, så litet ock
uti sjelfva saken nu mera torde vara att anföra.
Jag anser nödigt alt påminna, för den händelse alt
br J. V. S. skulle finna någonting uti mina svar och
förklaringar bristfälligt och otydligt eller sammanhangslöst, att
äfven jag kan „af omständigheterna i viss grad hindras"
i min utläggning. Denna påminnelse måste jag finna så
mycket mera behöflig som br J. V. S. synes vilja neka sina
motståndare rättigheten att åberopa hindrande
omständigheter, tagande i anspråk detta privilegium för sig allena,
på samma säll som ban gör med rättigheten all „afmåla
politiska motståndare, individer och partier, i den svartaste
färg" och „beröfva medmenniskor heder och ära".
Anledningen hvarföre detta genmäle uppträder här, och
icke i del blad och i den drägt som de anmärkningar, för
hvilka det utgör ett försvar, är icke t. ex. något bemödande
att visa del jag „ännu förstår svenska", utan belt enkelt en
naturlig försigtighet: bemödandet alt förekomma någonting
som annars lätteligen kunde blifva fallet, det nemligen att
jag trädde i hr J. V. S:s fotspår och beskärmade mig öfver
min motståndares oerhörda orättvisa uti alt, mig till förfång,
skrifva uti elt mera läst blad än jag.
„Det har någon svårighet med sig att förstå" hr J.
V. S:s „tankegång" uti de allmänna resonnemanger som
inleda Bemötandet i N:o 8 af Lbldt. Hvad de innehålla om
vexlande principer för utfärdade författningar, om båda
statsmakternas inbördes ställning och partiernas förhållande „i
ell konstitutionelt land", om „begångna misstag" och
vidtagna rättelser", om reservationer, om den uppdiktade
katolska komplotten" i England, hvars tillvaro man icke hade
bort sätta tro till, m. in., kan jag likväl med så mycket
mera skäl lemna oberördt, som det med de förklaringar och
svar jag har att afgifva, ej står i något direkt sammanhang.
Ännu mera är sådant fallet med den derpå följande
digres-sionen rörande de „storordiga patrioter", som nu anträffas
öfverallt, men icke hördes utaf „für sex år tillbaka". Lem-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
