Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
94
ständigheter tillkommen mycket äldre författning, afseende
uppenbarligen endast att sälta en dam mot ögonblickets oro
efter elt öppet uppror. Det förefaller svårt att öfverhufvud
antaga förordningens tillämplighet såsom allmän lag under
andra än möjligen enahanda förhållanden.
Till slut gendrifver IIr J. V. S. en min åsigt, som
ban formulerar så: „de fyra stånden äro folket, den andra
statsmakten: alliså äro deras deputerade, de må utses i
hvilken form som helst, folkets representanter". Enligt
Hr J. V. S:s åsigt är fallet att »endast då de fyra stånden
sända sina representanter till landtdag i den af grundlagen
föreskrifna ordning, då äro de folket, och deras
representanter äro folkrepresentanter, „„den andra statsmaklen"".
Han har likväl förut sagt (Lbldt N:o 7 sid. 314) om icke
efter i grundlagarne för riksdag fö re.skrifven ordning valde
församlingar: »Men en sådan församling har en
....representativ karakter?"" Ja visst. Det är förunderligt, hvad
menniskor, som sakna tankar, se för spöken i orden.
Hvarje delegation representerar sina komittenter: de fyra
ståndens representera bättre eller sämre dessa stånd".
Han tillägger visserligen: „Men deras representanter
representera icke utan vidare folket, äro icke folkombud".
Frågans afgörande skulle således i sjelfv a verket bero derpå,
om de fyra stånden äro alt anses som folket, nationen,
eller icke. Om inan lager i betraktande att
ståndsindelningen härstammar från en lid, då nationen verkligen
sönderföll i de fyra stånden, och alt på den tiden ingen fanns,
som icke skulle hafva tillhört något af dessa, vidare att
nationalrepresentationen, den andra statsmakten, i den
äldsta tiden utgjordes af bela folket som sådant, hvilket
således då var både sig sjelf och sin representant ,
slutligen att. representationen först småningom och under många
öfvergångar utbildat sig lill den i grundlagen bestämda
form, som den nu har och en lid innehaft, — om man
vid frågan tager i betraktande allt detta, torde man
svårligen kunna strängt och ensidigt hylla den mening alt
folkel är lill bio11 uti de på landtdag församlade
represen-tanlerne. Den historiska utvecklingen ådagalägger all
representationen är, så att säga, blott en nödfallsutväg,
framkallad af det sig allt mera komplicerande statsskicket, att
skaffa den andra statsmakten tillfälle all uppträda såsom
ett belt, såsom en person. Hr J. V. S. har sagt att
^deputerade af de fyra stånden äro landtständer, endast då de
församlade på landtdag uppfylla sina åligganden såsom bela
folkels representanter" (nb. bär förekommer folket uli
annan mening, liksom del talas om dess, folkets,
representanter). Delta skulle således förutsätta att i språket
ständer borde anses vara någonting belt annat än flertalet af
stånd. Ur historiska dokumenler kunna emellertid många
bevis anföras för motsatsen. Jag tager utan urval ett par
sådane:
I „Kongl. Maj:ls Försäkring lill Samll. Riksens
Ständer på Riks-Dagen Åhr 1719" heter det snb. IX. „liiksens
Ständer, högre och lägre, Andeligt; och Verldslige, vele Vi
bibehålla vid Sveriges heskrefne Lag, Riksens frihet, saml
hvart och ett Stånd särskilt vid sine privilegier, sådane,
som de nu öfversedde och I il närvarande tider lämpade
varda" o. s. v.
I ett formulär lill Tro- och Huldhets-Eden,
publiceradt den 24 Augusti 1772, finnas bland annat orden: „vi!
och skal med lif och blod försvara det Konungsliga väldet,
samt Iiiksens Ständers fri- och rättigheter" nationens,
såsom man i del modernt politiska språket skulle säga),
»sådane, som de genom den af Iiiksens Ständer11 (—
representationen) „nu antagne oryggeliga Regerings-Formen af
den 21 Augusti 1772 stadgade blifvit".
Det förefaller tydligt att ordet stånd, ständer,
efterhand begynt beteckna företrädesvis representationen, under
det denna stadgat sig och tillika nationens sönderfallande
i de fyra stånden blifvit med verkligheten mindre
öfverensstämmande. Lagligen måste dock nationen ännu anses
bestå af dessa stånd, hvilka såsom sådana utgöra den
andra statsmakten, låtande sina representanter på riksdagen
utöfva denna makt blott såsom fullmäktige. Läran om
folksuverånetelen, som förlägger all makt och rätt uti
den »andra" statsmaktens hand, innehåller ej heller
någonting annat än detta.
Förhållandet inom adeln, som Hr J. V. S. anser mer
än annat bevisa mitt misstag i denna fråga, kan jag ej
heller finna vittna annat än hvad jag i det föregående till
förmån för min åsigt anfört. På 1600-talet skulle ännu
hvarje myndig adelsman infinna sig på riksdagarne, ehuru
hvarje ält voterade genom ett för riksdagen valdt hufvud,
och hufvudmännens sjelfskrifven het daterar först från år
1762. Det nuvarande förhållandet, som Hr J. V. S.
åberopar, är således någonting jemförelsevis ganska nytt och
liksom en petrifikation af lifvet inom adelsståndet.
Om de fyra stånden varit och lagligen ännu äro sjelfva
folket, så äro ock deras valda ombud folkets ombud.
Ombuden kunna representera sina komittenter »bättre eller
sämre", med lagarne öfverensstämmande eller icke,
alltefter som de äro valde på ett eller annat sätt. Men
folkets representanter äro och förblifva de alllid, så snart
de äro valde på grund af den allmänna ståndsindelningen.
Eller, vi skola gå ännu längre: antag, att sjelfva denna
ståndsindelning på ett våldsamt sätt upphäfdes och
nationen, efter vissa allmänna grunder, valde deputerade till en
nationalförsamling, skulle denna representation då icke
representera nationen, folket? Om lagligheten kunde i sådant
läll tvistas, men representationens verklighet tror jag ingen
skulle sätla i fråga.
Om det förekommit att deputerade af sina
komittenter vid sjelfva valet förklarats icke vara ombud, utan
en-skille personer, liksom om de alls icke blifvit valde, så
innebär delta en egendomlig contradictio in adjeclo, hvartill
förklaringen måste sökas på annat håll. Äfven om dessa
sålunda valda ombud skulle inskränka sina tillgöranden till
att förklara att de icke äro ombud, skulle de otvifvelaktigt
göra äfven detta å sina komittenters vägnar.
Q-
Fågelsången.
(Öfvers, ur «L’0iscau« af J. Michelet.)
Del torde ej undgått någon, att fåglar som hållas i
bur i elt rum aldrig underlåta att, om det kommer
besökande och samtalet lifvas, på sitt sätt deltaga deri, med
qvittrande eller sjungande.
Delta är deras allmänna instinkt och den röjer sig
äfven då de äro i frihet. De äro ett eko af Gud och
menniskan. De äro med der buller och röster ljuda, de foga
dertill sin poesi, sina naiva och vilda rytmer. Än genom
öfverensstämmelse, än genom kontrast, föröka och
förfull-ständiga de naturens stora effekter. Mol vågornas döfva
svall sätter hafsfågeln sina skarpa, skärande läten; vindens
entoniga susande i träden beledsagas af turturdufvan och
hundrade andra fåglar med vek och klagande stämma; lärkan
helsar med sin sång solens första strålar, fältenas
morgon-friskhet, hon sväfvar mot himlen, förkunnande jordens jubel.
Vid naturens oändliga instrumentalkonsert, vid dess
djupa suckar, vid välljuden som sväfva ur Guds orgel, fram-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
