Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
95
qväller och klingar öfverallt äfven en vokalinusik, fåglarnes,
nästan alltid genom lifliga, gälla toner skiljande sig från det
allvarsamma ackompagnementet.
Det är bevingade röster, röster af eld, englaröster,
framsprungna ur ett intensivt lif, högre än vårt, ur ett lif
fullt af resor och rörlighet, hvilket ingifver den vid torfvan
fästade arbetaren angenämare tankar «ch väcker hos honom
drömmar om frihet.
Liksom växtlifvet om våren förnyas genom grönskans
återkomst, så förnyas och föryngras det animala lifvet genom
fåglarnes återkomst, genom deras kärlek och deras sång.
Något dermed jemförligt finnes ej i den södra hemisferen,
en ung verld på ett lägre utvecklingsstadium, som ännu
sträfvar alt finna en röst. Denna själens och lifvets högsta
blomma, sången, är än ej gifven åt den.
Ett stort, ett skönt fenomen i lifvet på jorden är att
i det ögonblick då naturen med blommor och blad
begynner sin tysta konsert, sina Mars- och April-sånger, sin
Maj-symfoni, vi alla vibrera vid detta ackord; menniskor,
fåglar, alla utgjuta vi oss i rytmer. De minsta äro i detta
ögonblick poeter, ofta sublima sångare. De sjunga för sina
följeslagarinnor, hvilkas kärlek de vilja vinna. De sjunga
för alla som höra dem, och mer än en gör af täflan
otroliga ansträngningar. Och menniskan svarar fågeln. Den
enas sång kommer den andra att sjunga. Sådant är
obekant för de heta klimaten. De prunkande färgerna som
der ersätta harmonin skapa ej ett band, en länk som denna.
Klädd i en skrud af juveler, är fågeln dock ensam.
Huru olik detta utsökta, glänsande, lysande väsende
är ej fågeln i våra nejder, der han i anspråkslös drägt,
men med rikt hjerta, vistas i den fattiges närhet! Få,
högst få, uppsöka de vackra trädgårdarne, de
aristokratiska alléerna, de stora parkernas skugga. De lefva med
landtmannen. Gud har utsändt dem öfverallt. Träd och
buskar, klippor, fält, vinberg, fuktiga ängar, vassen kring
sjöar, bergsbygdens skogar, till och med de snöbetäckta
fjelltopparne, — åt hvarje ort har ban förlänat en vingad
skara, ingen nejd har ban gjort lottlös på denna harmoni,
så att menniskan ej kan gå någorslädes, ej klättra så högt,
ej stiga så lågt, att hon ej funne der en sång af glädje
och tröst-
Så snart dagen begynner och hjordarnes klockor ljuda
från ladugården, så är också sädesärlan färdig att beledsaga
dem och hoppar omkring dem. Hon blandar sig bland
boskapen och ger sig förtroligt i lag med herden, lion känner
att hon är omtyckt både af menniskor och djur som hon
försvarar mot insekter. Hon sätter sig djerft på kons
hufvud och fårets rygg. Om dagen öfvergifvet* hon dem
icke och om qvällen beledsagar hon dem hem.
Den icke mindre punktliga vippstjerten är på sin post,
äfven han: ban flaxar omkring tvätterskorna; han springer
med sina långa fötter ända in i vattnet och begär
brödsmulor; med en egendomlig mimisk instinkt höjer och
sänker han stjerten, liksom för alt imitera rörelsen vid
byk-klappandet, för att arbeta, också han, och förtjena sin lön.
Fältenas fågel företrädesvis, arbetarens fågel, det är
lärkan, hans trägna följeslagerska, som ban återfinner
öfverallt under sitt arbetes mödor, der hon uppmuntrar honom
och sjunger för honom om hopp. lloppet, del är våra Galliers
gamla devis, och del är derföre de antagit till nationalfågel
denna anspråkslösa fågel som är så torftigt klädd, men så
rik på hjerta och sång.
Naturen tyckes ha varit sträng emot lärkan.
Beskaffenheten af hennes klor gör det för henne omöjligt att vistas
på träden. Hon bygger silt näste på marken, belt nära
den stackars haren och utan annat skydd än en lara.
Hvilket osäkert, äfventyrligt lif, den tid hon kläcker! Hvilka
bekymmer, hvilken oro! Knappt döljer en tufva denna
moders dyrbaraste skatt för hunden, gladan eller falken.
Hon kläcker med hast, hon uppfostrar med bast den
skälfvande kullen. Hvem skulle icke tro alt denna olyckliga
måste lä del af sin ängsliga grannes, harens, melankoli?
Det djuret är sorgset och fruktan del lär. (La Fontaine).
Men till följe af en underbar glädtighet och lätthet att
glömma, ett slags lättsinne, om man så vill, och en så att
säga fransysk sorglöshet, eger just motsatsen rum: knappast
fri från faran återvinner lärkan bela silt lugn, sin sang,
sin okufliga munterhet. Ett annat underverk: hennes faror,
hennes osäkra lif, hennes grymma pröfningar förhärda ej
hennes hjerta; bon förblir god och glad, sällskaplig och
förtroendefull, och erbjuder elt, bland fåglarne nog sällsynt,
mönster för syskonkärlek; lärkan, liksom svalan, föder i
nödfall sina syskon.
Två saker upprätthålla och lifva henne: ljuset och
kärleken, lion älskar halfva året om. Två, ja tre gånger
underkastar hon sig den farliga lyckan alt blifva moder,
det svåra arbetet af en af tillfälligheter så ofta hotad
uppfostran. Men när kärleken saknas henne, så är dock ljuset
qvar ocli öfvar på henne silt lifvande inflytande. Den
minsta solstråle förslår lör alt återgifva henne sången.
Hon är dagens dotter. Så snart den gryr, när
horisonten purpras och solen begynner gå upp, höjer hon sig
lik en pil från marken och bär glädjens hymner upp mol
himlen. Heliga poesi, frisk som morgonrodnaden, ren och
glad som ett barnahjerta! Denna klara, starka stämma ger
signalen åt skördefolket. „Man måste begifva sig åstad,
säger fadren; hören J icke lärkan?" Hon följer dem och
intalar dem mod; under de heta timmarne inbjuder hon
dem till hvila och fördrifver insekterna. Öfver den halft
slumrande unga flickans böjda hufvud utgjuter bon
strömmar af harmonier.
,,’Ingen strupe, säger Toussenel, kan täfla med
lärkans, hvad angår sångens rikedom och omvexling, röstens
omfång och mjukhet, tonens uthållighet, styrka och
outtröttlighet. Lärkan sjunger en bel timme å rad utan att
afbryta sig en half sekund, medan hon stiger vertikalt upp
i luften lill tusende fots höjd, ja, sväfvar upp lill molnens
region och detta utan alt en enda af hennes toner går
förlorad genom det ofantliga afståndet.
Hvilken näktergal skulle kunna göra detsamma?"
Det är en välgerning för verlden, denna ljusets sång,
och ni återfinner den nästan i hvarje land som upplyses af
solen. Så många olika nejder det finns, så många slags
lärkor också: skogslärkor, ängslärkor, kärrlärkor o. s. v.,
ja, man finner dem ännu pä Tartariets salt-slepper, dessa
förfärliga af nordanvinden härjade hedar. Den älskvärda
naturen har ju öfverallt en mild tröst till bands!
Men hösten är kommen. Medan lärkan bakom plogen
gör sin skörd af insekter, anlända våra gäster från norden,
såsom trasten, hvilken alltid punktligt infinner sig till
vinskörden. Från Norge kommer under dimmornas tid den
lilla kungsfågeln som på en jättelik tall sjunger sina
magiska sånger tills öfvermåttet af köld tvingar honom att stiga
ned, att blanda sig ibland och sluta vänskap med de små
troglodyler som bo med oss och med sina klara toner
skänka våra hyddor behag.
Årstiden blir kall, nu närma sig alla menniskan. De
goda domherrarne, milda och trogna makar, komma och
bedja med sakta, melankoliskt qvillrande om litet understöd.
Jernsparfven lemnar också sina buskar; skygg som ban är
vågar ban sig dock mot qvällen till dörrarne och låter der
höra sin darrande, monotona och klagande stämma.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
