Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
102
verdrifven ombytlighet i publikens smak — den är af rent
statistisk natur. Men då nu förhållandet ohjelpligen är
sådant, att nya pjeser ständigt måste inölVas, bör man hålla
våra skådespelare, och i främsta rummet regissören, hr
Högfeldt, räkning för den noggrannhet och omsorg, som
röjer sig i rolernas inlärande och i ensemblen. Man bör
det så mycket mera, som personalen är jemförelsevis
ganska liten.
Programmet har hittills bestått uteslutande af
öfversättningar. Utan att man torde få riskera påståendet,
att helsingforsarena böra få med stockholmarena dela äran
att kallas nordens fransoser, tyckes det dock som skulle
den franska, rättare pariser, komedin här anslå bättre än
den tungrodda tyska och den tyvärr ofta ihåliga och platta
moderna svenska komedin. Detta beror, mena vi, ej blott på
publikens subjektiva tycke, ulan derpå att del franska
lustspelet verkligen står högre än de andra härtills hos oss
representerade. Der är mera lif, mera ruff, mera af denna
lätta, glädtiga abandon, som hör lustspelet till och äfven i
komedin är bättre på sin plats än tendensen, som så ofta
ej lägger annan tyngd på vågskålen än snusförnuftighetens
prosa.
En Papperslapp, af Victorien Sardou, har blifvit
gouterad. Den har ett genomgående drag af finare
älskvärdhet, representeradt af den uppoffrande väninnan, Suzanne,
hvilken rol af m:Il Ryberg återgafs på ett mycket
förtjenstfullt sätt. Den emanciperade, öfverdådiga och något koketta
qvinnan förblef dock alltigenom qvinna, och redan då hon
trotsigt utkastade stridshandsken åt br Prosper R|öck kunde
man förutse att den mission som föranledde hennes krigiska
sinnesstämning, oaktadt all hennes list och beräkning och
förställning, skulle krönas med en slutkatastrof, införande
henne i qvinnans rätta mission, äktenskapet, denna
lyck-salighets-ö, som beseglar alla komedier och romaner. Prosper
Block är en rol enkom för br Schwarz, som med mycken
sanning återgaf den bizarra nyckfullheten, det blaserade
öfveriuodet och det derunder klappande hjertat, som engång
blifvit djupt såradt, men, vekt och känsligt som det är, ånyo
fattar eld. Om de öfriga rolerna är ej mycket att säga;
vi må om dem blott tillägga all myndlingen Paul är den rol
hvari hr Otlerström hittills bäst lyckats. „Papperslappen"
innehåller för resten en god dosis af de outtömliga
variationerna öfver det gamla och likväl ständigt nya
pariser-temat: hustrun, mannen och älskaren, men har den
förtjensten alt dock ej rusa åstad på slipprighetens område.
På en tid då äfven de lärde visa sig senlera
sanningen af Schillers sats: „Ein Blick in’s Bucli und zwei in’s
Leben o. s. v." förefaller den från Danskan öfversatta
vau-devillen: En af dem måste deran, i början något för
öfverdrifven. Men man försonas dermed när man ser
frieri-scenen, som är af ypperlig, rent komisk effekt. Hr
Ilög-feldt lyckas rätt väl som magister Jacob Blum; vi räkna
honom till förtjenst alt ban ej genom sitt spel skärper det
öfverdrifna i rolen. Hr Gustafsson borde låta mera kärlek
framlysa när hans ögon öppnas för de qvinliga behagen.
Fru Jakobssons spel är här naivt och okonstladt. —
Marinelies små skälmstycken, en munter burlesk med utmärkt
vackra, af Söderman arrangerade, sångpartier, belönades af
publiken med lifliga bifallsyttringar. Hr Petterson har här
sin bästa rol, ehuru visserligen en verklig komiker skulle
af den göra mycket mera än han.
1 Benvenuto Cellini, skådespel af Paul Meurice, har
man fåll göra bekantskap med en dramatisk produkt af
högre värde. Benvenuto Cellinis karaktär är här tecknad
sådan den framgår ur hans sjelfbiografi. Vi se framför oss
en eldig och stolt konstnärsande, som med högburet hufvud
framgår på den väg ban sjelfständigt bryter sig, försmående
den af hvardagsmenniskorna trampade jemna och säkra
stråten. De konflikter, ett sådant trotsigt om ock ädelt
uppförande, isynnerhet under ett lif vid hofvet, måste
frammana, äro med talang och skicklighet framställda i stycket.
Hertiginnan d’Etampes’ kärlek, fåfänga, herrsklystnad och
ränker, Frans l:s lättsinniga men chevalereska personlighet,
hofmännens trångbröstade småsinne och kryperi, konstnärns
rika hjerta, än sällt, än blödande, Colombes och Ascanios
oskuldsfulla kärlek midt i denna verld af list och intriger,
Scozzones slutligen i hat förvandlade hängifvenhet för Cellini,
dennes titaniska arbete för sina älsklingars lycka — allt
detta ger stycket, som är mycket skickligt anlagdt, ett rikt
innehåll; man följer med spändt intresse dess utveckling,
och man måste känna sig tillfredsställd af dess slut.
Hufvud-rolerna, Benvenuto Cellini och hertiginnan d’Etampes,
återgåfvos på ett förtjenstfullt sätt. Ilr Österbergs spel var
varmt, kraftfullt och i allmänhet sannt; lit et moderation i
vissa fall skulle vi dock tillråda, äfvensom det vore önskligt
att han blefve fullständigare herre öfver sin röst; i hans
gesler förekomma stundom vissa kantiga knyckningar med
armarne som säkerligen lätt kunde undvikas. M:ll Ryberg
återgaf sin rol själfullt som alltid; skall någonting
anmärkas, så är det möjligen det, att hatet och harmen icke
fram-stodo nog glödande. Det var en olycklig stund för br
Olter-ströni, då ban åtog sig Ascanios rol. Den italienske
ynglingen, som tjusade alla qvinnor hvilka kommo i hans
närhet, tänker man sig ovilkorligen belt annorlunda. Denna
rol erfordrar så mycket mera en skådespelare, som vet att
äfven i det stumma spelet intaga åskådaren, som den af
styckets förf. är ganska knapphändigt tecknad. Vi inse att
hr Otterström måste få rolen, emedan han kanske var
mindre olämplig dertill än andra — och vi beklaga honom
derföre, i stället för att tadla. M:ll Nermans rol i detta
stycke är en pendant till Ascanios. Vi skulle önska att
hon varit mera inne i sin rol och — smakfullare
kostymerad. Ilr Schwarz var en ganska bra konung Frans.
Kejsar Carl V, spelad af hr Gustafsson, var en karrikatyr. M:ll
Andersson spelar med känsla, men har ännu ej fått tillräcklig
makt öfver sin organ, och hennes gester borde vara mera
afrundade. Vi hoppas dock att hon snart skall lyckas
arbeta upp sig till mera ledighet och säkerhet. Publiken
visade henne, som Scozzone, sin sympati genom applåder. —
På styckets yttre utrustning har direktionen nedlagt all
omsorg.
Man har stundom sett det klandras, att i vår tid äfven
dikten inrymmer penningen, denna prosans inkarnation, en
stor rol. Men detta är motiveradt just deraf att penningen
i våra dagar verkligen är en makt. Och när det gäller att
teckna samtidens lif, i dramatiska arbeten eller romaner,
åiminstone privatlif, så kunna penningeförhållandena,
naturligtvis icke i och för sig utan i deras inverkan på
individernas öden och handlingar, i de flesta fall icke kringgås.
I Ponsards berömda dram, Heder och penningar, som
förliden söndag gafs här första gången, är ämnet ett af de för
poesin fruktbaraste, penningen kan erbjuda: dess anfall på
hederskänslan. I sanning ett vidsträckt fält! Hvilka bataljer
levereras icke dagligen och stundligen mellan hedern och
guldets sirenklangl Dagligen och stundligen segrar den
senare makten, knäcker hedern, tystar samvetets röst, och om
en statistik fördes öfver muteriet och korruptionen i dess
mångskiftande former, så skulle man med häpnad se, hvilka
legioner krigsfångar denna makt tager. I det nämnda
styckets början utkastar dess hjelte, George, indignerad öfver
det allmänna kryperiet för afguden penningen, trotsigt en
stridshandske deråt. Försvinnen mina skatter, säger han;
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
