Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
107
Alla dessa reformer hafva försiggått lugnt och så att
saga i tysthet, men de äro derföre ingalunda oväsentliga.
Utom den omedelbara materiella verkan, som många af dem
haft, så utöfva de en lika vigtig i andligt hänseende. De
bidraga nemligen till att befästa nutidens begrepp om allas
jemlikhet inför lagen. För att detta medvetande skulle
kunna kraftigt och allmänt förefinnas, voro de ofvannämnda
reformerna af nöden. Ett sådant kunde svårligen uppstå
innan dessa voro genomförda, så länge skråtvång existerade,
så länge endast en högre börd meddelade privilegiet att vara
befriad från förnedrande kroppsstraff, så länge den som
biträdde en annan med sitt arbete äfven måste underkasta
sig risken att blifva piskad, så länge halfva befolkningen
oåterkalleligen var dömd till förmynderskap. Det är just
detta medvetande, hvilket, när det väl en gång är fast
in-rotadt i tänkesättet, oundvikligen måste kullkasta de bålverk,
som nu hindra framåtskridandet att taga en starkare fart:
aristokratin och den statsmaktliga prelaturen.
Redan 1809 års ständer insågo det nuvarande svenska
representationssättets olämplighet, men detsamma har likväl
ända till senaste tider blifvit nära nog oförändradt. 1823
förstärktes presteståndet med representanter från
universi-teterna och vetenskaps-akademin, 1835 erhöll
borgareståndet en tillökning genom bruksegarnes ombud och 1844 fingo
egare af frälsejord representationsrätt i bondeståndet, men
först 1858 vidtogs en mera genomgripande reform. Då
erhöllo alla näringsidkare i städerna jemte husegare
derstädes och innehafvare af stadsjord, hvilka icke tillhörde
annat riksstånd, rätt att deltaga i valet af deputerade i
borgareståndet och att dertill bli valde. Derigenom indrogos i
detta stånd en mängd nya krafter, och del koin nu att
representera hela landets, och ej allenast en korporations
intressen. — Man har redan vid sisla riksdag kunnat skönja
ganska märkbara följder af denna förändring. Att det icke
skall stanna dervid, utan atl hela det nuvarande
represen-tationssyslemet snart kommer alt falla, visa många
otvetydiga tecken.
Om beskattning ocli jordafsöndring.
Af de många reformer, hvilka redan länge hos oss
varit af behofvet påkallade, finnas isynnerhet tvenne, hvilkas
snara realiserande är för jordbruket så att säga en lifsfråga,
Dessa äro: en förändring af de principer som råda i fråga
om beskattning och jordafsöndring. I dessa dagar har man
sett båda frågorna behandlade i våra tidningar. Den
senare, om jordafsöndringen, i Suometar N:o 48, den förra
af en ins. C. 1. II. uti en uppsats »Något om
Beskattningen" införd i H:fors tidningar N:o 141 och 142. Äfven vi
hafva förut yttrat oss i dessa frågor, men då de icke
allenast för jordbruket utan äfven för landets utveckling i alla
afseenden äro af yttersta vigt, då åtskilliga andra frågor,
såsom t. ex. den, om den obesuttna folkklassens höjande
m. fi. icke kunna lösas förr, än de erhållit sin lösning, så
må det tillålas oss att äfven med lära atl upprepa hvad vi
förut sagt; återkomma till ämnet. Vi anse oss så mycket
mera befogade att ånyo upptaga det till diskussion, som hr
C. I. Il:s åsigter i många fall äro stridande mot våra.
Den grund på hvilken sagde insändare bygger är
fullkomligt rigtig; den är rättvisans. Ingen, icke ens den
värsta egoist, skall kunna hafva något skäl att anföra, mot
hans sats att „hvarochen samhällsmedlen är skyldig, att för
det skydd och de fördelar, som ban i samhället åtnjuter,
efter förmåga bidraga till samhällets uppehållande". Lika
litet som någon torde kunna bestrida rigtigheten af denna
sats, lika litet torde någon kunna säga att den hos oss
i verkligheten är tillämpad. I likhet med ins. måste man
väl mena: alt »enhvar, som förmår något tänka i saken,
torde inse, att hela vårt nuvarande föråldrade
beskattningssystem skulle behöfva en total reorganisation, såsom fotande
sig på numera högst olämpliga, irrationela, ja rent af
orättvisa grunder". Det är skada att ins. från dessa rigtiga
premisser förirrat sig på afvägar och att hans slutsatser
i Hera hänseenden äro stridande mot de rättvisa principer
från hvilka han utgår.
Vi vilja icke nu fästa oss vid hans definition af
staten, ej heller vid hans projekter om tullen, fattigvården m.
m. ehuru om dem nog kunde vara åtskilligt att anmärka.
De höra icke till vårt ämne, reglerandet af den direkta
beskattningen, och vi skola för denna gången hålla oss till
detsamma.
Hr H. går ganska snart ifrån sina i början uttalade
åsigter om allas skyldighet att i sin mån bidraga till statens
underhåll, då han säger att endast den fasta egendomen bör
vara beskattning underkastad. Vidare säger han att
beskattningen bör drabba det fasta »grundkapitalet", icke
inkomsterna. Dessa tvenne satser äro de, hvilka totalt skämma
bort bela ins. förslag och göra att det långt ifrån att
medföra billighet och rättvisa, skulle, derest det sattes i verket,
medföra orättvisor och absurditeter, nära nog lika stora som
de, hvilka han söker bekämpa. Hvarifrån ins. fått förslaget
att skatten bör tagas från kapitalet, och icke från
inkomsterna, är svårt att fatta. Det är annars ett axiom inom
beskattningsläran att skatten för att vara rättvis, måste
tagas icke från medborgarnes kapital, utan från deras
nettoinkomst. Att taga skatten från kapitalet voro ungefär
detsamma som att nedhugga trädet för att erhålla frukten.
Statens inkomster uttagas icke en gång för alla, utan de
måste inflyta årligen, derföre kunna de ej heller utgå från det
som man behagar kalla ett så eller så stort kapital, tills
dess detta är uttömdt (hvilket man ofta ser vara fallet med
en del af våra skattehemman, som gå på exekutiv auktion
för oerlagda kronoutskylder) utan de böra, om rättvisa skall
vederfaras alla, utgå från det som medborgaren årligen
inkasserar i netto-inkomst. Det är endast på detta sätt som
skattläggningen kan ske rättvist. Skall beskattningen träffa
kapitalet och icke inkomsten, så följer deraf genast den
orättvisan att en bel mängd personer, hvilka icke ega något
kapital alls, men väl stora inkomster, och hvilka i
proportion af dessa åtnjuta statens skydd, dock icke betala en
styfver lill statens underhåll *).
Hvarföre ins. anser endast den fasta egendomen böra
beskattas är också oförklarligt. Hvilka rättsprinciper ligga
till grund härföre? Det enda som kan ha förmått ins. att
göra denna afvikelse från det som annars är lians
hufvud-princip, allas likhet inför lagen, är den origtiga uppfattning
af beskattnings-principerna som drifvit honom att yrka på
kapitalets och icke inkomstens beskattning. Det är just
denna som föranledt de många misstag som i hans, i
grunden välmenande, artikel förefinnas. Kommer en omreglering
*) Vi mena icke nu embetsmännen. Dessas privatinkomster böra
naturligtvis likasom alla andra beskattas. Att deremot skattlägga
deras löner är alt gifva med ena handen och taga med den andra.
Det visar en oförklarlig begrepps-förvirring bos ins. då han kunnat
kalla embetsmannens tjenst i staten för ett grundkapital. Den är
det endast i det fall att han åtnjuter lön utan att göra något —
hvilket visserligen då och då sker. Är deremot embetet förenadt
med besvär, så är det svårt att utleta hvar kapitalet finnes.
Transaktionen mellan samhället och embetsmännen är intet annat än ett
ömsesidigt utbyte af tjenster. A den ena sidan gifves arbete, å den
andra aflöning. En beskattning af aflöningen är intet annat än en
förminskning af densamma. Anses en sådan möjlig, vore det ju
vida enklare att direkte göra den, hvarigenom alla omgångar blefve
öfverflödiga.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
