- Project Runeberg -  Barometern 1861 /
119

(1861) Author: Christoffer Anders Ernst Linder
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

119

man kan val dölja den för andra, men sjelf får man känna
den tills dess tid förflutit____Farväl 1"

Då jag för två månader sedan på genomresa besökte
denna älskliga familj, hviskade mig frun vid afskedet, att
hon fruktade att icke få återse mig. Denna hennes aning
hade inverkat på mig, så mycket jag än bjöd till alt
reson-nera mig ifrån den. Bekräftelsen al denna farhåga träffade
mig således icke oförberedd. Under läsningen hade jag
småningom öfvervunnit det omedelbara intrycket, isynnerhet
då jag fann mig uppburen af min väns resignation, den ban
kunde anses ega i hög grad, så mycket ban än var böjd af
smärtan. Men väl( dröjde jag länge vid hans belägenhet,
hvarvid mina reflexioner småningom vunno en allmännare
rigtning. De hvälfde sig hufvudsakligen kring frågan: hvad
är lycka?

Jag visste nog att lyckan hör till de företeelser, hvilkas
väsende inan har svårt att återgifva i bestämda ord.
Filosofins definitioner och historiens exempel gåfvo mig ingen
lösning bredvid den sorgliga verklighet, hvaraf min fråga
framkallats. Jag kände mig öfverväldigad af denna lamhet
som bemäktigar sig ens medvetande, då man icke förmår
finna en hjelp för ett lidande som man så väl senterar.
Sålunda blef mig frågan en allt större gåta, hotande att
stegra den nedstämning, som varit en genklang af de
sorgliga meddelanden jag blifvit delaktig af. Blicken, som redan
länge betraktat de med solstrålen lekande böljorna, ryckte
småningom min håg till denna alltid oemotståndliga
naturprakt. Inom kort kände jag mig fången af vattenglittrets
gyllene nät. En försonande oändlighet, en tjusande
fridfullhet hvilade öfver den klara eftermiddagen. Småningom
var hela min själ försänkt i åskådande, betraktande,
beundrande.

Länge nog hade jag njutit af dessa känslor och bilder,
hvilka icke kunna tolkas med ord, då jag med ens
öfver-raskatles af ett mycket lifligt samtal på elt språk som aldrig
förr nått milt öra. Att döma efter klangen och lifligheten,
efter kraften och accentueringen, häntydde dessa ord på en
sydligare trakt än den der jag befann mig. Min nyfikenhet,
som slutligen tillfredsställdes af den notisen att det var
baskiska jag hörde, trädde emellertid alldeles tillbaka för den
älskliga bild jag hade framför mig.

Invid en vägg sutto på marken trenne tiggarbarn,
en flicka om tio, en gosse om åtta och en om sju år. De
båda äldre barnen hade jag till venster; flickan vände
ryggen till förgrunden, och, sittande på sina egna ben, syntes
hon endast i halfprofil. Det var markerade drag, lifliga,
mörka ögon, en energisk, djupt klingande röst. En enkel
brun duk, något ljusare än hennes grofva kjortel, hade hon
kastad kring hufvudet och hopknuten under hakan.
Armarne voro bara, endast till hälften täckta af det söndriga
linnet. Den äldre af gossarne, klädd i mörka röck- och
byxfragmenter intog bakgrunden i halfliggande ställning,
med sina trasiga armbågar lutande sig mot sin korg.
Näpnast af alla var dock den yngre, i blå blus, och med en
grå kalabreserhatt som djerft lutade mot högra örat. Det
förstås att sällskapet var barfotadt. Gossarnes ansigten voro
på långt när icke så markerade som flickans, deras röst
en gäll och skarp sopran, deras drag ständigt vexlande.
Att alla tre voro inhöljda i en verkligen pittoresk snuskighet,
torde knappt behöfva anmärkas. Fötterna hade hårda sulor,
fingrarna långa, skarpa naglar. Händerna foro ömsom upp
till det yfviga, af kam och borsta förskonade, håret, ömsom
till den bruna barmen — men det gällde blott att jemka
små obehag, vid hvilka man icke fästade synnerligt afseende,
emedan man var sysselsatt med spel. Spelet, som
försiggick i centern af den näpna gruppen, tycktes vara impro-

viserad! för tillfället och bestod uti att några små galstenar
uppradades i en viss ordning på hvarandra; det gällde alt
kullkasta högen genom en med handens ofvansida
uppslungad liten sten, hvars tyngd skulle verka i sin naturliga,
vertikala rigtning.

Parterna bevakade sina intressen med största
uppmärksamhet: spelet tyckes kunna frammana passionens yrsel
äfven hos de yngsta. Men det var obeskrifligt roligt all
befrakta dessa ansigten. Med hvilken spänning kastades
stenen och förföljdes i sin flygt och sitt fall, med hvilket
jubel helsades resultatet, af den vinnande, eller af de
medspelande då ett misslyckadt kast fråntog den spelande turen
alt försöka sin lycka. Någon gång tycktes hand och öga
svika beräkningarne. Då flög stenen oupphörligt upp och
ned, emedan den spelande begagnade sig af sin rättighet
alt, under ett visst antal kast, förebygga stenens ogynsamma
fall genom alt uppfånga den innan den föll till marken.
Hvarje turombyte förändrade taflan. De åskådande intogo
en hvilande position, den spelande rätade på sig. Ständigt
var det utsökt vackra lägen. Det var älsklighet och
liflighet i hvarje rörelse; runda, lekande linier då de sträckte
sig, energisk, men dock beqväm ställning då de vidtogo
spelet. Jag hade lefvande konstverk framför mig.

Fåfängt är det att uppbjuda mera ord för att beskrifva
mina små Pyrenée-boar. Kanske hade det varit enklast alt
åberopa den odödliga mästares skapelser, af hvilken en
motsvarande tafla finnes — bland andra likartade — i
Miln-chens äldre pinakotek. Hvem har icke blifvit tjust af
Mu-rillos tiggargossar? Jag vet ej 0111 dylika ämnen blifvit
behandlade af senare hand. Säkert är att han är
oöfver-träffad i konsten att teckna barn. I deras täcka ansigten
har ban förstått att fängsla denna hänryckta glädje, som är
barnets verkliga uttryck, denna afundsvärda belåtenhet och
förnöjsamhet som ej lidit af lifvets vedermödor, af
menniskornas elakhet. Murillo har utrustat sina Kristus- och
Johannes-barn, sina englar och cherubim’er med denna
älsklighet, men han har vetat gifva samma ideala pregel åt sina
tiggarbarn. Man glömmer deras osnygghet och trasighet,
deras försakelser och elände. De smutsiga kortbladen äro
en präktig leksak; den larfliga ollapotrida är en makalös
delikatess; der åter spisas några enkla frukter med en
okonstlad aptit; en annan grupp visar kammens välsignelse;
på en tredje tafla ser man pojkarne jubla vid leken „krona
och klava". Öfverallt samma bekymmerslösa belåtenhet,
städse denna försoning med ödet genom att äfven den af
detta vanlottade har stunder af sällhet, för hvilka ban älskar
sitt lif. Eller huru? Har icke mästaren förmått dig att
öfvervinna den känsla, hvilken främst gör sig gällande vid
varseblifvandet af elände: medlidandet? Eller har du främst
att beundra det som utgör en stor del moderna
konstskapelsers enda förtjenst, den skicklighet hvarmed den
omedelbara verkligheten återgifvits? — Murillos bilder gifva mera,
de försänka åskådaren i den af konstnären tänkta
situationen. Alla hans hithörande genrebilder ur Sevillas gatlif
andas en glädje, en munterhet, en belåtenhet, en
formskönhet (hvilken så ofta förnekas af de nederländska
genre-teckningarne) och förvåna mindre genom sin fulländning,
än genom den lyftning , den lycka de uttrycka, men de böra
derför ingalunda anses mindre motsvara verkligheten.

Den tafla jag nu hade utanför mitt fönster erbjöd ett
ovedersägligt bevis på huru sann Murillos uppfattning varit.
Jag blef frapperad öfver huru litet han behöft idealisera i
sina skapelser: ban hade uppenbarligen i verkligheten
skådat den stämning, den lifsbild han återgaf. Lyckliga,
verkligen lyckliga voro mina små spelare, och jag lycklig med
dem, njutande af deras fröjd, men ock af den ovanligt sköna

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 14:31:21 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/barom-1861/0121.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free