Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
126
har dock svenska regeringen A sin sida fullföljt det vigtiga
målet.. Efter det frih. De Geer utarbetat och i statsrådet
föredragit ett förslag i berörde fråga, har förslaget
öfver-sändls till norska statsrådet i Christiania, lill afgifvande af
betänkande deröfver. Det är detta betänkande som
Åstadkommit den närvarande norska krisen. Icke blott att
revisionsförslaget i detsamma ånyo blifvit afvisadt, detta har
äfven skett i så skarpa, och för Sverige stötande ordalag,
alt statsministern Sibbern på denna grund nekade alt
föredraga det för konungen, och då lians kolleger i Christiania
lika litet gingo in på att omredigera betänkandet, blef
följden Sihberns afgång. Om krisen stannar härvid, eller om
den kommer alt utveckla nya kombinationer, till följd af
hvilka möjligtvis Sibbern ånyo träder i spetsen för de
norska affärerna, är naturligtvis ännu omöjligt alt förutsäga.
Det har berättats alt del särdeles kapabla och i Norge
populära statsrådet Lange, för närvarande ledamot al den
stockholmska stalsrådsafdelningen, skulle dela Sihberns
uppfattning, och en försoning mellan Sibbern och hans kolleger
är så mycket mera tänkbar som differensen dem emellan
allsicke skall innefatta innehållet uti det ifrågavarande
betänkandet, utan endast dess form. Tiden skall utvisa delta,
äfvensom huruvida situationen kommer att utöfva någon
återverkan på det svenska kabinettels ställning. Hufvudsaken
är emellertid att Sverige nu visat, all det på fullt allvar
omlältal revisionen, och det skall utan tvifvel vilja mycket
lill om Norge — ifall Sverige hädanefter oaflåtligt fullföljer
denna sträfvan — på längden skall kunna slå döföral lill
lör en sak, som så påtagligt grundar sig på gemensam
rättvisa och gemensam nytta.
Se här några litterära och konstnotiser från de
senaste veckorna. Crusenstolpe har utskickat, under titeln:
llistoi isl>a Personligheter, två dryga volymer om Carl XI11
ocli Hedvig Elisabeth Charlotta. Det var en tid då ell nytt
arbete af hans penna utgjorde ett evenement i svenska
litteraturen; denna tid är nu förbi, att döma af den
kallsinnighet, hvarmed ofvannämnde arbete mottagits. Man har
påstått det utgöra endast ett uppkok på skildringar i äldre
arbeten. Crusenstolpe har visserligen protesterat deremot
i sin månadsskrift: „Ställningar och Förhållanden"; men
delta har föga lijelpl. Orsaken till liknöjdheten ligger också
mycket djupare. Den ligger uti den gamla, och trots alla
nyare guda-dynaslier, ännu mäktiga Kronos’ urhedniska sed,
alt uppsluka sina egna barn. Crusenstolpe hade
uteslutande invigt silt snille ål sin tids politiska passioner och
åskådningssätt; ban sjelf och älven hans snille, kan man
säga, hafva förblifvit sig lika, men lidens karakler har
förändrats. Se der förklaringen.
I stället för de alltför starkt pepprade och saltade
Crusenstolpe’ska anrättningarna, hålla vi oss för närvarande
till m:lle Wilhelmina Slålbergs anspråkslösa husmanskost.
Skilnaden mellan den förras romantiserade historier och den
senares historiska romaner är verkligen densamma som
mellan en sköldpadds- eller oxsvanssoppa, tillagad på en
restauration af första rangen och en — vattvälling. Mille
Slålbergs senaste historiska roman heter: Christina,
drottning af Sverige, i två digra band. Den är oändligt platt
och torr, och liar mycket god afsättning Orsaken härtill
är äfven mycket lätt förklarad: det produceras just ingenting
hällre för närvarande. Den stora, läshungriga publiken är
nemligen icke belåten endast med gamla goda saker; den
fordrar ovilkorligt äfven någonting nytt, och då den ej får
det som är af värde, slukar den del sämre, det
medelmåttiga, ja rent af dåliga. Detta tror jag ofta är det
sannskyldiga skälet, hvarför underlägsna och dåliga författare
lidtals vinna en förvånansvärd popularitet; men framträder
då åter en sann och slor förmåga, sA försvinna genast de
förra, liksom ingen längre begagnar sig af lyktor och
lampor sedan dagsljuset inbrutit. Tyvärr försvinna deras
efterverkningar icke alltid lika fort. Hvad Wilhelmina Stålberg
beträffar, tror jag att verkningen af hennes romaner just
icke är värre än att aftonsömnen här och der i familjerna
infinner sig litet tidigare än vanligt. Nästan bestämdt tror
jag mig kunna pAslA, att ingen ungmö eller yngling
förderfva|* sis med nattvak för hennes romaners skull. Dertill
o
taga de alltför litet fantasin och känslan i anspråk.
Detsamma kan icke sägas om fru M. S. Schwartz’
romaner; de äro pA långt när icke lika oskyldige. Fru
Schwartz är emellertid för närvarande en mycket populär
författarinna. PA den tiden då friherinnan Knorring
bortrycktes af döden, frii Carlén sörjde sin son och Fredrika
Bremer hade vändt sig från „Teckningar ur Hvardagslifvet"
till bela mensklighetens affärer, på denna tid — d. v. s.
temligen nyligen — debuterade fru Schwartz i „Svenska
Tidningens" följetong, hvarifrån hon snart gjorde ströftåg
in på de öfriga lidningarnes områden. Det var nemligen
ofta icke så lätt för de respektive hufvudredaklörne att
skaffa sig originalartiklar för följetongen. Sålunda inträffade,
att när fru Schwartz sedermera uppträdde på egen hand,
hon emellertid gjort de flesta tidningar till sina
„medbrotts-lingar" och endast lemnat dem utvägen öfrig alt berömma
henne, ty de hade ju förut tillgodogjort sig hennes arbeten.
SA hette det alltid, när hon utgaf ett nytt. arbete: „VAr
berömda författarinna", „vår utmärkta förfall ariuna , „vär
kända författarinna har ånyo utgifvit en roman" o. s. v.
Så hände det äfven alt en tidning, som ofvanom „slreckel"
ifrade mol den usla litteraturen, nedanom detsamma gaf
sina läsare till lifs en skildring ur lifvet af fru Schwartz,
.lag, och hvar och en något sA när förnullig menniska,
inAste nemligen räkna en stor del af hennes arbeten till
den usla litteraturen, ithy att de sakna all verklig sedlig
ball. Fru Schwartz ockrar i stället pA de sämsta
elementerna i det moderna sällskapslifvet. Kurtisen, den
karak-terslösa och platta kurtisen, är det grundthema som hon
oupphörligt, med mer och mindre framgång, varierar. Hon
har nyligen i bokform utgifvit den berättelse, som för icke
så längesedan fanns införd i Aftonbladets följetong under
namn af Skuld och Oskuld.
Jag nödgas här afbryta min redogörelse, för all
återkomma dertill nästa postdag. E.
Tolerans.
(Förut publicerad uti J. G. Carténs »Läsning vid Husliga Härden".)
Det gifves inom de menskliga språken ord, som sällan
kunna användas annorlunda än i negativ bemärkelse.
Ordet „tolerans" är elt bland dessa.
Om man begagnar ifrågavarande ord, antingen i
religiös eller politisk mening, sker det vanligen för att uttrycka
alt det begrepp, detsamma föreställer, borde finnas, icke att
det finnes. Så har förhållandet varit alltsedan historiens
början, och så kommer det äfven alt blifva, troligen länge
nog, ty endast fullkomlig frihet i hvartdera fallet kan
uppamma toleransen.
Betraktar man religionerna — hvilken gränslös
intolerans ser man ej dål Våld, tvång, fängelser, eld och
svärd, <|val och marter hafva användts för att bibringa andra
sina åsigter. I sanning: ett eget sätt att bevisa dem vara
rigtiga! Och den kristna kyrkan, „fridens och försoningens"
representant, är icke den som minsl begagnat dessa medel.
„Guds ära" — då man ansett den vara angripen — har
återupprätlals genom dåd värdiga afgrundens demoner.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
