Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Familjen Baskervilles plågoande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sättande förbi dem med släpande tyglar och tom sadel.
Ehuru gripna av fruktan fortsatte de sin ritt; var och
en av dem skulle dock, om han varit ensam, helst
vänt om. I långsam skritt upphunno de äntligen
hundarna, vilka voro kända för sin oförskräckthet och sin
utmärkta ras. Nu hade de emellertid gnällande trängt
sig tillsammans strax ovanför en djup sänka på heden
Ett par av djuren smögo sig sakta bort och några
stodo med slokade svansar och stirrade ned i den trånga
dalen framför dem.
De ridande hade gjort halt, som man lätt kan
föreställa sig, något nyktrare än då de anträdde sin färd.
De flesta ville på inga villkor rida längre, men tre,
antingen de voro de modigaste eller de mest druckna,
begåvo sig på sina hästar ned i sänkan. Denna
vidgade sig framför dem och de fingo syn på tre
väldiga stenar, vilka stå där än i dag som
minnesmärken efter vissa längesedan förgätna folk. Månens ljus
föll klart över sänkans botten, och i dess medelpunkt
låg den arma flickan, som dignat till marken och dött
av fasa och maktlöshet. Men det var icke åsynen av
hennes eller av den icke långt ifrån henne utsträckte
Hugo Baskervilles kropp, som kom håret att resa sig
på de gudsförgätna sällarnas huvud. Vad som
åstadkom detta var någonting ändå hemskare, det var ett
skräckingivande föremål, som stod över Hugo och slet
i hans hals, ett stort, svart djur, till skapnad likt en
hund men mycket större än någon hund som blivit
sedd av människoöga. Under det att de betraktade
hunden, slet han ut strupen ur halsen på Hugo Baskerville,
och då han sedan med flammande ögon och
bloddrypande käkar vände sig emot dem, skreko de alla tre
av förskräckelse och redo, alltjämt utstötande höga skrik
for brinnande livet tillbaka över heden. En av dem,
så berättas det, dog samma natt till följd av vad han
sett, och de tvenne andra voro för sin återstående
livstid brutna män.
Så lyder berättelsen, mina söner, om huru den
hund, som sedan blivit vår familjs plågoande, första
gången visade sig för en dess medlem. Skälet varför
jag upptecknat denna berättelse är det, att vad man
har fullt reda på alltid inger mindre förskräckelse än
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
