Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - VII. Syskonen Stapleton på Merripit House
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
på hösten. Skada, att jag inte fick den! Han talade
helt obesvärat, men de små ljusa ögonen blickade
oavlåtligt från flickan till mig och tillbaka igen.
— Jag kan se att presentationen redan ägt rum,
sade han.
— Ja. Jag har alldeles nyss sagt sir Henry, att
han kommit hit väl sent för att få se alla våra vackra
orkidéer.
— Vem tror du då den här herrn är?
— Jag tar för avgjort, att det är sir Henry
Baskerville.
— Visst inte, sade jag. Blott en ringa ofrälse, men
en vän till honom. Jag är doktor Watson.
En harmsen rodnad gick över hennes uttrycksfulla
ansikte.
— Då ha vi talat under oriktiga förutsättningar,
sade hon.
— Jag tycker just inte det varit lång tid att tala
på, anmärkte hennes bror med samma frågande blick
som förut.
— Jag talade till doktor Watson, som om han varit
bosatt här och ej blott på besök, sade hon.
— Det kan just inte intressera er, om det är för
tidigt eller för sent för orkidéerna att blomma. Nu
kommer ni väl i alla fall med oss till Merripit House?
Efter en kort promenad voro vi framme vid det
tämligen oansenliga huset, som i de gamla goda tiderna
tjänat någon boskapsuppfödare till en modern bostad.
Det omgavs av en fruktträdgård, men som man kunnat
vänta sig av läget, voro träden förkrympta och sneda,
och hela stället gjorde ett torftigt och melankoliskt
intryck. Vi blevo insläppta av en underlig, skinntorr
gammal betjänt i nött dräkt, som var fullkomligt i
stil med husets yttre. Där inne voro dock rummen
stora och möblerade med en elegans, i vilken jag
trodde mig spåra den unga damens smak. Då jag
från fönstren skådade ut över den oändliga, med
granitklippor och stora stenar beströdda heden, som rullade
ut sig ända bort till horisonten, kunde jag icke låta
bli att undra vad det var, som förmått denne fint
bildade man och denna vackra kvinna att bosätta sig
i en sådan trakt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
