Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IX. Ljuset på heden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
syster, behövde jag inte skämmas för, och att jag
hoppades, att hon en gång skulle hedra mig genom att bli
min maka. Detta tycktes ej förbättra saken, och då
blev också jag ond och svarade honom med mera
hetta än jag bort göra, efter hon stod bredvid. Slutet
blev, att han, som ni såg, marscherade av med henne,
och här står jag, som om jag tappat både handskar
och vantar. Säg mig, Watson, vad allt detta skall
betyda, och jag stannar i större förbindelse hos er, än
jag någonsin kan avbörda mig.
Jag försökte att förklara saken både si och så,
men jag visste verkligen inte själv, vad jag skulle tänka.
Så väl vår väns titel som hans förmögenhet, ålder,
karaktär och utseende talar till hans fördel, och jag
vet inte något, som han har emot sig, om ej det
olycksöde, som vilar över familjen. Att hans avancer så
ohövligt blivit tillbakavisade, utan att det tagits någon
hänsyn till flickans egna önskningar, och att hon utan
invändning funnit sig i sitt öde, förefaller högst
besynnerligt. Våra gissningar upphörde emellertid, och vi
lugnades av Stapleton själv, som avlade ett besök hos
sir Henry samma eftermiddag. Han hade, sade han,
kommit för att be om ursäkt för sin ohövlighet på
morgonen, och efter ett långt enskilt samtal med sir Henry
i dennes skrivrum blev resultatet det, att osämjan
bilades, och till tecken av försoning skola vi dinera på
Merripit House nästa fredag.
— Inte vill jag ändå påstå, att mannen är klok,
sade sir Henry. Jag glömmer aldrig uttrycket i hans
ögon, när han kom rusande på mig i morse, men
det erkänner jag, att hans sätt att be om ursäkt var
mönstergillt.
— Kunde han på något sätt förklara sitt
uppförande?
— Han säger, att hans syster är hans allt i världen.
Det är helt naturligt, och det gläder mig, att han
förstår att uppskatta henne. De ha alltid varit
tillsammans, och efter hans beskrivning måtte han ha fört ett
mycket isolerat liv utan annat sällskap än hennes, så
att tanken att förlora henne syntes honom förfärlig. Han
hade inte förstått, sade han, att jag börjat fästa mig
vid henne, och då han med egna ögon fick se att så
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
