Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IX. Ljuset på heden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
villebrådet skall locka sig. Klockan slog ett, hon slog
två, och för andra gången hade vi så när misströstat
om framgång, då vi i en blink sutto kappraka i
stolarna, med alla våra trötta sinnen sporrade till ny
verksamhet. Vi hade hört knarrande av steg i gången.
Smygande skredo de fram och dogo så småningom
bort. Då öppnade baroneten sakta dörren, och vi
anträdde vår upptäcktsfärd. Vår man hade redan gått
omkring galleriet, och i korridoren rådde mörker. Sakta
smögo vi fram, tills vi hunnit till andra flygeln. Vi
kommo just i lagom tid för att uppfånga en skymt av
den långe, svartskäggige figuren, som med något
utskjuten rygg gick på tå i gången. Därefter steg han in
genom samma dörr som vid föregående tillfälle.
Ljusskenet lyste upp dörrarmen [dörrkarmen?] ett ögonblick och sköt en
enda gul stråle över korridorens dunkel. Vi hasade oss
försiktigt fram, prövande varje tilja, innan vi vågade
belasta den med vår hela tyngd. Vi hade vidtagit det
försiktighetsmåttet att taga av oss stövlarna, men ändå
knarrade de gamla plankorna under våra fötter. Ibland
föreföll det alldeles omöjligt, att han inte skulle höra
oss. Till all lycka är mannen litet döv, och dessutom
var han helt upptagen av det han hade för händer.
När vi till sist kommo till dörren och tittade in, funno
vi honom framåtlutad mot fönstret med ljuset i handen
och det bleka, spejande ansiktet tryckt mot rutan,
alldeles som jag sett honom för två nätter sedan.
Vi hade icke på förhand planlagt vår kampanj,
men baroneten är en man, för vilken det mest
rättframma sättet alltid är det mest naturliga. Han gick
in i rummet, och i detsamma rusade Barrymore med
ett kvävt utrop från fönstret och stod likblek och
darrande framför oss. Hans mörka ögon, som stucko
skarpt av mot det vita ansiktet, voro fulla av fasa
och förvåning, då han stirrade på sir Henry och mig
— Vad har ni för er härinne, Barrymore?
— Ingenting sir. Han var så uppskakad, att han
knappt kunde tala, och skuggorna i rummet dansade
upp och ned, så darrade ljuset, som han höll i handen.
Jag skulle bara se efter att fönstret var riktigt stängt.
Jag går ibland och ser efter det om nätterna.
— I andra våningen?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
