Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XII. Död på heden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Blint sprungo vi på i mörkret, stötande emot
kullerstenar, banade oss fram genom ginstsnår, flämtande
uppför höjderna, rusande utför sluttningarna, alltjämt
styrande kosan åt det håll, varifrån de hemska ljuden
kommit. Holmes såg sig allt emellanåt omkring, men
skuggorna föllo täta på heden, och intet rörde sig på
dess ödsliga yta.
— Kan du se någonting?
— Nej, intet.
— Men tyst, vad var det?
En sakta klagan träffade våra öron och upprepades
ett par gånger till vänster om oss. En långsträckt ås
bröt sig här i en brant klippvägg invid en stenbeströdd
sluttning. På dennas skrovliga yta låg ett mörkt
föremål, som vid vårt närmande framträdde i tydligare form.
Det var en man, som låg framstupa med huvudet böjt
under sig i hemsk vinkel, skulderbladen uppskjutna och
kroppen liksom färdig att slå en kullerbytta. Så grotesk
var ställningen, att jag icke genast hade klart för mig,
att de där klagoropen betecknat själens skillsmässa från
kroppen. Ej en viskning, ej ett ljud förnams vidare
från den mörka gestalt, över vilken vi stodo böjda.
Holmes lades in hand på honom men ryckte den åter
till sig med ett utrop av fasa. Tändstickan, som han
drog eld på, belyste offrets knutna händer och en sig
vidgande pöl, som flöt ut från den krossade
huvudskålen. Den belyste någonting mera, som kom våra
hjärtan att isas, nämligen sir Henry Baskervilles döda
kropp.
Både Holmes och jag kände alltför väl igen den
rödbruna, grova dräkt, som dess egare begagnat, då
vi första gånge sågo honom vid Baker Street. Vi hunno
nätt och jämt att uppfånga en skymt av den, innan
tändstickan slocknade och hoppet lämnade vår själ.
Holmes klagade högt, och hans ansikte lyste vitt i mörkret.
— Ett sådant odjur! utbrast jag och knöt
händerna. O, Holmes, jag kan aldrig förlåta mig, att jag
lämnade honom åt sitt öde.
— Jag är mera klandervärd än du, Watson. För
att få hela affären avrundad och fullständig, har jag
offrat min klients liv. Detta är det hårdaste slag, som
träffat mig under loppet av min bana. Men hur hade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
