Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XII. Död på heden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
jag väl kunnat ana, att han skulle sätta sitt liv på
spel genom att så här dags ensam giva sig ut på
heden?
— Tänk att vi skulle höra hans rop — o, min
Gud, vilka rop! Var är väl det odjuret till hund,
som drev honom till döden? Kanhända smyger den
än omkring bland klipporna. Och var är Stapleton?
Han skall stånda till ansvar för denna handling.
Med hjärtat fullt av bitterhet stodo vi på ömse
sidor om den dödes kropp, överväldigade av denna
plötsliga och ohjälpliga olycka, som fört våra
långvariga och tröttsamma bemödanden till ett så ömkligt
slut. Sedan nu månen höjt sig på himmelen, klättrade
vi upp på den klippa, från vilken vår stackars vän
störtat ned, och stående på dess spets blickade vi ut
över den skuggrika heden, där silverdager och mörker
växlade. Långt borta, åt Grimpenhållet till, lyste ett
enda stadigt, gult ljus. Det kunde ej komma annat
än från Stapletons ensliga boning. Med en
frammumlad förbannelse skakade jag min knutna hand åt det.
— Varför skulle vi inte gripa honom strax?
frågade jag.
— För att bevisen inte äro fullständiga. Karlen
är slug och listig i högsta grad. Här är det inte fråga
om vad vi veta utan om vad vi kunna bevisa. Göra
vi ett oriktigt drag, så händer det, att den skälmen
slipper undan än.
— Vad skola vi då göra?
— Vi få tillräckligt att göra i morgon. I kväll
kunna vi endast göra vår stackars vän den sista tjänsten.
Tillsammans banade vi oss väg utför den branta
sluttningen och närmade oss den döde, vars gestalt
tecknade sig så svart och tydligt mot de
silverglänsande stenarna. Ångesten, varom den förvridna
kroppen vittnade, var så påfallande, att mina ögon fylldes
med tårar.
— Vi måste tillkalla hjälp, Holmes. Inte kunna
vi två ensamma bära hem honom. Men är du då
från dina sinnen?
Han hade med ett utrop böjt sig ned över
kroppen och hoppade nu omkring skrattande och klappande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
