Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XII. Död på heden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
— Jag förutsätter ingenting.
— Jaså — nå, varför denna hund skulle vara
lössläppt i kväll. Han springer nog inte alltid omkring
på heden. Stapleton skulle inte ha släppt ut honom,
om han inte haft anledning förmoda, att sir Henry
skulle vara på heden i afton.
— Min svårighet är nog inte så lätt att få löst
som din. vilken nog med det snaraste blir förklarad.
Frågan är nu: var skola vi göra av den stackars döde?
Inte kunna vi låta kroppen ligga kvar här och bli
ett rov för rävar och korpar.
— Jag föreslår, att vi bära in den i en av
stenhyddorna, tills vi satt oss i beröring med polisen.
— Ja, det är nog bäst. Jag tvivlar inte på, att du
och jag kunna bära honom så pass långt. Men vem
är det där, Watson? Vid allt vad heligt är, är det
inte mannen själv. Ej ett ord alt röja våra
misstankar! Ej ett ord, ty då är spelet förlorat.
En person närmade sig oss över heden, och jag
kunde urskilja glöden av en cigarr. Månen belyste
honom nu, och jag kände igen naturforskarens smidiga
figur och vårdslösa gång. Han stannade när han fick
se oss, men fortsatte sedan att närma sig.
— Nej se, är det Verkligen ni, doktor Watson?
sade han. Ni var då den siste jag väntat mig att
få se på heden så här dags. Men vad i alla tider
är det här? Har någon skadat sig? Nej — inte är
det väl möjligt, att det är vår vän, sir Henry? Han
skyndade fram och böjde sig ner över den döde. Jag
hörde hur han kippade efter andan, och jag såg, att
cigarren föll ur hans hand.
— Vem — vem är det här? stammade han.
— Det är Selden — karlen, som rymde från
Princetown.
Stapleton hade blivit alldeles dödsblek, men genom
ett våldsamt bemödande lyckades han övervinna sin
häpnad och missräkning. Han såg frågande än på
Holmes, än på mig.
— Vilken upprörande tilldragelse! sade han. På
vad sätt dog han?
— Han bröt troligen nacken av sig, då han störtade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
