Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - XIV. Familjen Baskervilles hund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
om jag ryckt upp dem igen! Då skulle ni ha haft
honom i ert våld.
Vi insågo alla, att det var omöjligt att sätta efter
honom förrän dimman lättat. Under tiden lämnade
vi Lestrade att bevaka huset och följde baroneten
tillbaka till Baskerville Hall. Makarna Stapletons
historia kunde icke längre undanhållas honom, men han
bar slaget som en man, då han fick veta sanningen om
den kvinna han älskade.
Och nu närmar jag mig slutet av denna underliga
historia efter att ha sökt att låta läsaren dela de mörka
farhågor och svävande gissningar, som så länge förtyngde
våra sinnen och som upplöste sig på ett så tragiskt
sätt. Morgonen efter hundens död hade dimman höjt
sig, och vi blevo av fru Stapleton förda till den plats,
där hon och hennes man funnit en stig genom träsket.
Vi fingo en ganska tydlig förnimmelse av vad den arma
kvinnan måst utstå, när vi iakttogo den iver och
villighet varmed hon hjälpte oss att uppspåra hennes man.
Vi lämnade henne där hon stod på den lilla halvön
av fast torv, som stack upp ur det vidsträckta kärret.
Från dess kant markerade några här och där
nedstuckna pilspön den i sicksack mellan sävklungorna
gående stig, som ledde fram mellan dessa grönskummiga
gropar och lömska gungflyn, vilka stängde vägen för
främlingar. Frodig vass och yppiga, slemmiga
vattenväxter utsände dunster av förmultning, som slogo oss
i ansiktet, under det att vi flere gånger höllo på att
halka ned i det mörka, skälvande träsket, som för varje
steg vi togo sattes i gungning vitt omkring oss. Blott en
gång märktes det, att någon före oss vandrat fram på
samma stråt. Ett mörkt föremål hade fastnat på en
tuva ängsull, som höjde sig ur dyn. Holmes sjönk
ned till midjan, då han vek av för att taga det, och
om inte Lestrade och jag varit tillstädes och dragit upp
honom, skulle han aldrig mer satt foten på fast mark.
Han höll upp en gammal svart stövel i luften. Meyers
Torrento [Toronto] var tryckt på insidan av lädret.
— Den kan väl vara värd ett gyttjebad, sade han.
Det är vår vän sir Henrys förkomna stövel.
— Ditkastad av Stapleton, stadd på flykt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
