Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - JOMSVIKINGARNES SAGA - 11. Sigvaldes svek mof konung Sven
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»På så vis», återtog Sigvalde, »att om I befrien Vendens
konung från skatterna, gifter han sin dotter med eder. En större heder är det för eder begge, om han, er svärfader, ej är skattskyldig under annan furste, ty de kungar aktas alltid ringare, som gälda skatt.»
Konungen stod tyst.
»Viljen I icke detta», fortsatte Sigvalde, »så hafven I att göra ett annat val. Jag skall då lemna eder i konung Burislefs händer.»
När Sven besinnade, att han var i Sigvaldes våld, fann han
det bättre att foga sig än att tåla tvång af venderkonungen, ty denne var en heden man.
Bud sändes efter konung Burislef. Han kom till Jomsborg,
och konungarne blefvo ense om, att den dom skulle stå fast, som Sigvalde afgåfve i målet mellan dem.
I begge furstarnes närvaro föreskref han förlikningen: konung Sven skulle få Gunnhild, Burislefs dotter, mot det, att han eftergaf Vendens skatter. Han skulle ock gifva Burislef sin syster Tyra till brud. Konung Harald Gormsson hade skänkt denna sin dotter stora jordagods i Jutland — dem skulle Gunnhild hafva såsom brudgåfva; men den egendom, som hon fått af sin fader Burislef i Venden, skulle varda Tyras!
Så fort denna dom sagts fram, vardt bröllopssammankomst
beramad, och skulle båda bröllopen stå samtidigt.
När tiden var inne, foro jomsvikingarne till gästabudet, och
konung Sven följde med.
Det var ett i allo mägta ståtligt gille, så att man sagt, att ett ypperligare aldrig hållits i Venden.
Det berättas, att första qvällen, man satt till bröllops, hade brudarna sin plats å högbänken. De sutto i så sida hufvuddukar, att man knappast kunde skönja deras anleten.
Men nästa morgon hade de hufvuden obetäckta och voro då
mycket muntra.
Konung Sven betraktade nu nogsamt deras ansigtsdrag, ty
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
