Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - JOMSVIKINGARNES SAGA - 12. Vid Strut-Haralds Graföl.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
dock ge. När I i morgon satt eder vid dryckesborden, kommer
konung Sven att spörja eder, om I hafven edra löften i minne. Du skall då genmäla: drucken man är annan man; drycken var mig för stark; hade jag ej varit rusig, så hade jag icke gått ifrån mitt vett! Sedan skall du fråga konungen, hvad han vill bistå dig med, på det du måtte kunna göra denna fard, och du skall låtsa, som om du trodde, att all din räddning nu funnes hos honom allenast, ty han inbillar sig, att han med detta har hämnats på dig och fått seger öfver dig. Fråga honom vidare, huru många skepp han vill hugna dig med till tåget. Upptager han ditt spörsmål vänligt men likväl icke ger något besked om,
huru många skepp han vill afstå, då skall du ställa dig enträgen och bedja, att han strax måtte säga dig, hvad han kan gifva. Säg, att du behöfver mycket folk, ty Håkan jarl skall möta dig med stora härmassor. Du måste, Sigvalde, strax låta honom gifva dig visshet om, hvad hjelp han vill lemna dig, ty jag tror, att han minst drager sig för att lofva dig en sådan, så länge han ännu icke vet, om färden kommer att företagas. Är denna väl en gång fullt besluten, så varder enligt min mening konung Svens bistånd ringa, ty han månde icke vilja hålla någon af eder, dig eller jarl Håkan, undan från dödshugget. Helst såge han, att I begge gåfven hvarandra döden.»
Allt gick så, som Astrid gissat.
När man följande dagen börjat dricka i hallen, frågade
konung Sven, om jomsvikingarne hölle i minnet sina löften, dem de låtit höras om natten, och Sigvalde svarade honom med alla de ord, Astrid lagt honom på läppen; han sporde, hvad hjelp konungen ville gifva honom.
Till sist vardt det så, att konungen lofvade honom tjugo
skepp till resan.
»Den handräckningen är god att få af en och annan mägtig
bonde, men icke är den kunglig», sade Sigvalde.
Konungen inföll något vresigt: »Hvad begär du då?»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
