Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
“Att du aldrig skall släppa mig ifrån dig, hvad ondt än
träffar mig“, svarade Hallfred.
“Du ser mig ut“, var konungens svar, “som om du just
ej skulle vika tillbaka för så synnerligen mycket, och
åtskilligt skall du nog tillåta dig, som jag icke kan lida.“
Då gick Hallfred sin väg men med föresats att senare
tala med konungen.
En dag sporde denne, hvar den där isländingen var, och
bad sina män gå efter honom.
Då han åter stod inför konung Olof, sade denne:
“Tag nu emot dopet, och det, du önskar, skall beviljas
dig. Hvad heter du?“
“Hallfred“, svarade han.
“Du är en djärf och frimodig man“, återtog konungen,
“icke skall du längre tjäna djäfvulen.“
“I så fall är min andra bön den, herre“, förklarade han,
“att 1 måtten själf hålla mig under dopet.“
“Du beder om så mycket“, sade konungen, “att det ej
är godt att gifva sig i lag med dig.“
Då inföll biskopen, som stod bredvid:
“Gör hvad han beder dig om, ty ju mera du gör till
romma fór Guds kristendom, dess mera vill Gud göra fór dig.“
Sedan höll konungen själf skalden Hallfred under dopet.
Han öfverlämnade honom åt sin broder Torkel Näfja och
Josten och lät dem lära honom credo och pater noster.
Detta omtalar Hallfred själf i ett af de kväden, han
diktade om konung Olof:
“Sanna jag må, att till gudfar
vann jag mannen, den bäste,
hvilken bland människor färdas
allt under himmelens fäste.“
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
