Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Detta synes mig dock oförståndigt — gör du den
färden, så bekommer den dig illa!»
Äfven de två andra nätterna infann hon sig, och
samma varning uttalade hon. Och hon tog på hans ögon,
att han måtte se klarare.
Då beslöt han att stanna hemma.
Den afton, då trollkvinnan Groas gästabud hölls, såg
Torstens fårherde henne efter solens nedgång komma ut ur
sin gård, och hon gick »emot solens lopp», rundt omkring
gården; och han hörde henne säga:
»Mödosamt månde det varda att stå emot Ingemundssönernas
lycka.»
Hon såg upp emot fjället, svängde en duk, hvari hon
knutit mycket guld, som var hennes eget, och hon talade
åter:
»Gånge det nu så, som förut bestämdt är!»
Sedan gick hon in och stängde dörren efter sig.
Då kom ett jordskred från fjället öfver Groas gård,
så att alla de gäster, som voro därinne, omkommo
tillsammans med henne själf.
Men höfdingen Torsten var frälst genom sin
frändefylgja. —
Flera exempel på dessa skyddsandar skola vi på tal
om drömmarne lämna.
Om vättar eller fylgjor antog man, att de kunde
skrämmas bort af stort hufvud med öppen mun; och det
betraktades naturligtvis såsom en svår olycka, om ett lands
skyddsandar sålunda blefvo undanskrämda.
På Islands första Alting, som hölls år 928, blef det
därför faststäldt i lag, att »ingen måtte, när han seglade
fram emot landet, hafva på förstammen af sitt skepp någon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
