Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Men det fanns spöken, som voro till sin natur vida
värre än de hittills betraktade. Dessa voro värkligt onda
väsen, hvilkas gengångarlif uteslutande gick ut på att
anställa olyckor eller att sniket bevaka deras egna, i grafven
förvarade skatter.
Sådana spöken voro antingen aflidna onda människor,
som ej kunde finna ro i grafven utan kommo ständigt
tillbaka för att vålla ny ofärd, eller voro de girigbukar, som
tagit all sin rikedom med sig i grafven och där sutto
och vakade öfver den, så att den ej fördes bort af de
lefvande. Dessa kallades »högboar».
Båda dessa slag af spöken hafva det gemensamt
med de förut omtalade, att de äro så märkvärdigt liffulla:
de kunna slås ihjäl ännu en gång, och därefter är man
t. o. m. nödsakad att träffa särskilda anstalter, ifall man vill
vara riktigt viss om, att man oskadliggjort dem för alltid.
Berättelser om dessa gengångare finner man ideligen
i sagorna, ty segerrika strider med dem kräfde mod och
styrka, och de begagnades därför gärna för att utsmycka
de största och ståtligaste hjältarnes lif.
I synnerhet är Grette den starkes saga rik på sådana
bedrifter, enär han just ansågs som en af de käckaste män,
som någonsin lefvat på ön Island.
Från denna saga kunna vi alltså taga ett exempel,
som belyser hela denna öfvertro. Vi få här tillfälle att
i detalj bevittna en brottning med gengångare.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
