Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
som han frammumlar öfver de på hornet ristade, blodbestänkta
runorna, innehåller en indirekt uppfordran till
den misstänkta drycken att röja sin sanna natur; och
denna röjes.
I dylika poetiska tilltal till de liflösa tingen,
framställda, liksom om dessa voro lefvande väsen, tyckas de
gamles galdrar hafva bestått.
Detta blifver nästan med klara ord utsagdt i en
annan sagoepisod.
Den store kämpen Ketil Häng hade blifvit utfordrad
till holmgång af vikingakonungen Tramar, som af Oden
fått den gåfvan, att intet järn bet på honom. Det svärdet,
som Ketil nyttjade i tvekampen, bar namnet Dragvandel.
Så heter det i sagan:
»Det tillkom den, som var utmanad, att hugga först,
och Ketil högg Tramar på skuldran; men han stod lugn
för hugget, ty svärdet bet icke på honom. Dock vacklade
han åt sidan, enär hugget föll tungt. Därefter högg Ketil
honom på den andra skuldran, men ännu bet svärdet icke.
Då kvad Ketil:
»Dragvandel, du slöas!
Slappande trolldom,
klinga, dig möter —
du mäktar ej bita!
Icke, jag trott,
din ägg skulle stötas
från giftiga skuldror,
om ock Oden gaf giftet.»
»Hur är det, Dragvandel?
Hvi är slö du vorden?
Hur än jag hugger,
ej hårdt du biter;
förr du ej skälft
i sköldegny!»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
