Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Nu vill jag gömma mig undan; måhända gör jag
eder därmed en bättre tjänst än om jag strider vid
eder sida.»
När striden varat en stund, sade Ingemundssonen
Jökul:
»I dag rosar jag ej mitt svärd Ättartungas bett.»
»Ja, det se vi allt prof på», svarade brodern Torsten,
»däremot äro många af våra egna män redan sårade.»
Jökul fortsatte emellertid att strida främst i flocken,
och han högg med kraft åt bägge sidor. Han var en
öfvermåttan stark och modig man; men alla hans hugg
krossade blott — de beto ej.
»Hafver då lyckan alldeles vikit ifrån dig, Ättartunga?»
utropade Jökul; »eller hur är det, broder Torsten?»
»För mig ser det ut», svarade denne, »som om de
män, jag fäller, strax stode upp igen. Men något faller
mig in: sen I någonstädes till Mårs hjärtevän, Torgrim
Skinnhufva?»
Hans folk sade sig ej kunna se honom. Då bad han
brodern Jökul draga sig ur striden för att jämte honom
leta efter Torgrim, som måhända gömde sig för dem.
Under tiden finge de andra hålla uppe kampen.
Därpå började bröderna söka efter Torgrim.
»Nu ser jag honom», ropade Jökul med ens — »där
skymtar den djäfvulen fram!»
»Ja, där ligger räfven», inföll Torsten; och i detsamma
sneglade han till dem, där han låg ej långt från den
förbirinnande ån.
Då bröderna foro mot honom, lopp han ned till ån.
Men Jökul kom honom så nära, att han nådde honom med
sitt svärd, och han högg hela baken af honom i det
ögonblick, han störtade sig ut i vattnet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
