- Project Runeberg -  Nordmannamystik. Bilder från nordens forntid /
167

(1898) [MARC] Author: Albert Ulrik Bååth
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)


Hon bad, att man äfven måtte skaffa henne några
kvinnor, som kunde det kväde, som hörde till säjden och
som hette Vardloka.

Man sporde alla där i gården men fann ingen, som
kunde det kvädet, förr än man kom till den isländska
kvinnan Gudrid, som nyligen anländt till Grönland och
blifvit upptagen i Torkels hus.

»Hvarken är jag trollkunnig», sade hon, »eller är jag
spåkvinna, men min moder Haldis på Island lärde mig ett
kväde, som hon kallade Vardloka».

»Du är lycklig, som är så vis», sade bonden Torkel.

»Här företagen I något», återtog Gudrid, »som jag ej
tror vara till båtnad, ty jag är kristen.»

»Måhända», sade valan, »skulle du dock kunna vara
folk till någon hjälp här och likväl ej vara sämre för det;
men jag håller mig till husbonden Torkel för att få, hvad
jag behöfver.»

Denne bad nu Gudrid ifrigt om bistånd, och till sist
lofvade hon att sjunga.

Kvinnorna slogo därpå krets om trolldomsaltaret, hvarå
valan satt, och Gudrid sjöng kvädet så fagert och väl, att
ingen af dem, som stodo där omkring henne, tyckte sig
hafva hört något kväde sjunget med vackrare röst.

Valan tackade henne för sången och sade, att nu hade
många af de andar, som velat skilja sig ifrån henne och
ej längre vara henne lydiga, kommit dit, och de hade
funnit kvädet skönt att höra — så väl hade det blifvit
sjunget.

»Och nu», sade hon, »ser jag nogsamt mycket, som
tillförene varit doldt för mig och många andra. Jag kan
säga dig, Torkel bonde, att denna svåra tid ej skall räcka
längre än öfver vintern; när det våras, varder året bättre.»

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Fri May 10 20:19:52 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/baunordmy/0169.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free