Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Nu insåg Ingemund klart, att det till intet tjänade att
spjärna emot ödet. Också tillställde han strax därefter
för sina vänner och andra höfdingar ett präktigt gästabud,
där han högtidligt meddelade sitt beslut att ändra sin
lefnadsställning och draga upp till Island — »mera för det
ödet så ville än af egen böjelse».
När han omsider kommit till den fjärran ön och där
hälsats välkommen af sina väntande fosterbröder, drog han
tillsammans med dessa, med hustru, barn och allt sitt
följe norrut, tills de nådde Vatnsdalen. Där kände han
igen trakten efter finnarnes beskrifning.
Platsen för sin egen bostad valde han i en liten dal,
och han lade där grunden till en gård. Han reste ett
gudahus, hundra fot långt; och då han grof i jorden för
att där resa sina högsätespelare, fann han sin talisman,
såsom det blifvit honom förespådt.
»Så är det dock sant», sade han till sist, »att det
till intet gagnar att strida emot sitt öde; och härmed skola
vi vara nöjda.»
Inom kort blef Ingemund en mäktig höfding på den
af honom en gång föraktade ön. —
Bilden af en sådan forntidsvala, för hvars ords kraft
t. o. m. de trollkunnige finnarne måste enligt sägnen utstå
vånda, utgör sålunda en storslagen illustration till
nordboarnes föreställningar om ett förutbestämdt öde.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
