- Project Runeberg -  Studier öfver kompositionen i några isländska ättsagor /
22

(1885) [MARC] Author: Albert Ulrik Bååth
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Torsten, och slutet blir, att han får Tordis och tager arf
efter sin fader Ketil. Därefter upphör Torsten att uteslutande
vara hufvudpersonen, först senare i sagan omtalas hans död.

Han är således i sagans början dess hufvudperson,
och författaren griper strax med styrka till sitt
väsentligaste kompositionsmedel, den ofvan omnämda ödestron.

Efter det Torstens fader Ketil och hans moder presenterats,
föreställes han själf — detta efter den i allmänhet
följda regeln vid presentationen i sagorna. Då han
omedelbart därpå karaktäriseras, heter det om honom, s. 3 10:
engi var hann ágætismaðr á vöxt eðr afl; och detta
framhålles äfven, s. 4 13-18, i hans fader Ketils ord, då denne
äggar honom att pröfva lyckan; förf. låter därvid Ketil
håna sonen för hans brist på kraft och växt. Om Ketil
själf har det däremot sagts i hans karaktäristik, s. 3 6:
ramr at afli ok hinn röskvasti í öllum mannraunum. Men
när författaren så åter karaktäriserar Torsten, s. 13 3-5, i
det han därefter ej längre behandlar honom som hufvudperson,
säges det om honom: ok þöttust menn hafa
iðgjöld Ketils
þar sem Þorsteinn var, pott hann væri
maðr minni vexti, eðr eigi svá sterkr, sem hann var
.

Af det sätt, hvarpå förf. framställer Torstens historia
till denna punkt, framgår bjärt och i ögonen fallande, att
han i den samma velat visa, hur det hufvudsakligen är lyckan,
som för hans hjälte framåt och till sist likställer den mindre
kraftfulle med den starke. Alt motiveras af lycka. Ingen
framstående egenskap — hvarken kroppslig eller andlig
— blir hos hjälten framhållen, ehuru lyckan — här som
annorstädes — naturligen delvis beror på hans och slägtens
goda egenskaper [1].


[1] Ett storslaget exämpel på Torstens motsats — en úgæfumaðr
— är Grette Åsmundsson. Framför alle isländingar var han utrustad
med de yppersta så andliga som kroppsliga egenskaper, men hans
hela lif blef dock en kedja af olyckor, ty han var úgæfumaðr: sá hann
flest fyrir, þó at hann gæti ekki at gört
(Grettla, s. 187). Då han, berömd
redan som ung, ville deltaga med Viga-Barde i Ileiðarvíg, blef Barde
af sin fosterfader Toraren spake afrådd att begagna sig af Grettes
hjälp; fosterfadren säger om honom: en grunar mik hversu heilladrjúgr
hann verðr ok mantu þess þurfa, at eigi sé allir úgæfumenn i þinni
ferð
(Grettla, s. 72). Sagan berättar, s. 96—7, om Grette och hans
norske halfbror Torsten dromund en anekdot, som är i hög grad
betecknande. En morgon, innan de stego upp, beundrade Torsten
Grettes kraftiga armar men tillägger: betr þætti mér þá at væri mjóri ok
nökkuru gæfusamligri
. Torstens armar voro däremot så spensliga, att
Grette menade honom ej vara kvenstyrkr, hvarpå den förre förespår,
att de armarna dock månde komma att hämna honom, Grette. Detta
blir också förhållandet, men det tillägges i sagan, s. 208, äfven, att det
blott kunde ske på den grund, att Torsten var en så stor gæfumaðr.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 9 14:32:21 2023 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/baustudier/0030.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free