Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
- 9 -
«Din förbannade rakkare!»
Jeg fortalte siden Jonas Lie om denne mannen.
«Du skal se han var et troll,» lo han, «en
som baler og sliter for ti, mens han ødsler hus«
bonden ned i elendigheten. Det er et tema for
et eventyr.»
Jeg må uvilkårlig tenke på fortellingen om
trolltausen som kom til landhandleren for å tjene,
og som nær hadde ruinert ham. Et av Lies fan»
tasifulleste eventyr. Det er mæ, heter det.
De ordene kunde også passe på Anderson.
Han blev besatt av sin egen uundværlighet, og
hans villskap var i stigende mot alt og alle som
ikke på stående flekken gjorde som han vilde.
Han kunde ta en hest i bislet og tale rasende
inn i mulen på den som til et menneske.
En dag nede i utmarken røk han også på
mig. Han tok strupetak og skrek og bante og
rystet mig, som var spinkel og forsvarsløs, til
det gikk i floke for mig. Jeg begrep ikke hvad
jeg hadde forbrutt. To av våre husmenn kom
springende til. Da slapp han mig. Jeg falt ned.
«Kan en fare slik frem mot en guttunge?
Sønn til husbond?» sa folkene.
Jeg skalv og gråt.
Og Anderson satte sig på en sten og tørret
sveden av pannen og dirret som i feber.
«Alla måste arbeta som j a g vil, skall den här
gården komma att duga. Han skal fa’n anamme
mig raka där jag sager.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
