Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
en övlig tribut. De komma så småningom för
envar framstående artist att ingå i programmet och
bli lika alldagliga som ridåns fall. Men ändå var
det något utomordentligt med den föreställning
som den 15 november hölls på Théâtre Lyrique.
Kristina Nilsson skulle lämna den teater, på vars
tiljor hon gjort sina första tvekande om också inte
precis rädda — sånt ingick nog i hennes naturell
— debutsteg, där hennes stjärna redan från
början stigit upp klar och strålande ovan konstens
horisont och där hon skurit så många lagrar redan i
begynnelsen av sin konstnärsbanas via triumphalis.
Hon skulle hädanefter tillhöra Stora Operan.
Parisarna skulle alltså få behålla henne, men ändå
var avskedet från hennes första teater sådant, som
om hon ämnat sig på resa till en annan kontinent.
Hela laviner av blomsterbuketter och kransar
till-föllo henne från alla punkter av teatersalongen
under en ihållande åska av applåder. Märk väl,
inflickar en samtida skribent: det var ej en av dessa
vanliga hyllningar, vilkas rätta halt man lätt
känner igen och där man ser lejda händer arbeta likt
en maskin. Nej, de som blomsterströdde den blonda
svenskan voro Suezkanalens berömda skapare
Ferdinand de Lesseps, hertiginnan Colonna, prins
Bi-besco och andra icke mindre bekanta från
Pariser-societeten, där fröken Nilsson på så kort tid
förvärvat en så lysande, exceptionell plats. Efter arian
i andra akten av Traviata — alltjämt Traviata! —
»Je ris, je chante, je pleurs», säger sig en
närvarande parisare ha räknat icke mindre än 41 buketter
och 18 kransar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
