Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
det fanns ingen Christine hemma för tillfället.
Köksan och betjänten bådo honom emellertid med
teckenspråkets tillhjälp slå sig ner och vänta. Och så
varskodde de sin matmor när hon kom hem, så att
hon gissade vem det var och redan innan hon fått
se brodern ropade åt honom på klingande
småländska: »Ä’ de du, Sven?» Vilket ljöd så ljuvligt i
öronen på den som under flera dagar inte fått höra
annat än en massa obegripligt sammelsurium.
Jaha, Sven stannade också en tid och var på
operan för att se sin stora syster. Betjänten gjorde
honom sällskap och han minns än i dag, när han
berättar det, hur Kristina »satt ve en spinnrock och
spann tåger och sjongde. Och så slog di me’
händerna så mönne di konde, och kasta blomkoster så
de yrde.»
Så lyder hans enkla tolkning av en föreställning
av Faust. De okonstlade smålandsböndernas, far
och son, Pariservistelse hade nog många ofrivilligt
komiska poänger, som roade omgivningen. Men
man må inte tro, att Kristina på något sätt kände
sig generad för sina anhöriga. Och varför skulle
hon också det? De voro ju levande intyg om
hennes egen sagolika karriär från den fattiga
torpar-flickan till den avgudade divan, som
Pariserskal-derna strängade sina lyror till för att besjunga
hennes Ophelia.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
