Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Med vilken enkel oskuldsfullhet hon säger de två
verserna:
Jag gå ve något visste jag
blott vem den herren var i dag.
Hon anlägger inte någon min vid de orden,
såsom hennes företräderska i rollen, hon låtsas
varken vara brydd eller tillgjort blyg, därför att det
inte ligger i hennes naturell. Margareta känner
ännu inte världens ondska och det är med oförställd
naivitet hon tänker på Faust och det ljuva intryck
han redan från första början gjort på henne.
Vad den berömda Juvelarian beträffar, har hon
med allt skäl sökt så mycket hon kunnat få bort
dess förkonstling, som passar så illa på en liten
tysk borgarflickas läppar. Det är med
barnasinnets oskuld som Margareta öppnar juvelskrinet.
Jag gör ju därmed intet orätt...
sjunger den unga kvinnan. Men hennes blick, som
bländas av denna världens härlighet, som hon
dittills aldrig haft en aning om, blir hädanefter
Me-fistofeles’ säkra bundsförvant. Det kvinnliga
koketteriet, den barnsliga fåfängan, längtan efter
smycken, som hör till kvinnans natur, hon må vara
född i slott eller koja, allt eggar henne att prova
dessa smycken, som förhöja hennes skönhet. Goethe
har förstått det och velat det så och denna nya
Margareta har gjort alldeles rätt i att inte dölja
sin hemliga tillfredsställelse över att se sin
skönhet så återgiven av den ödesdigra spegeln.»
Det skulle bli för långt att steg för steg följa
kritikern i hans utläggning av hur väl Kristina Nils-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
