Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
inte låta mig lämna scenen
och jag var tvungen att
sjunga flera sånger både på
ryska och svenska. Efter ett
trettiotal inropningar
orkade jag inte längre utan bad
att man skulle sätta in en
stol på scenen. Där satte
jag mig med orden »nu, mina
vänner, kan ni applådera
mig så mycket ni vilja.»
Vid utträdet från teatern
fann jag att studenterna,
för att mina fötter inte
skulle vidröra snön, hade
»ophelia». Petersburg 1872. lagt sig utmed varandra
på marken. Och de bådo
mig enträget att jag skulle kliva på dem för
att komma upp i min vagn. Men min man hade
redan tagit mig under armen och jag hejdade mig
tvekande. Då ropade den levande mattan: ’Kom
med ni också Rouzaud, eftersom ni är vår dyrkade
Nilssons man’.
Min vagn drogs därifrån av unga adelsmän och
eskorterades av ridande fackelbärare, som lyste upp
vår väg alltifrån teatern och till hotellet, där jag
bodde. Framför hotellet, som var praktfullt
eklä-rerat med ett jättestort N i mitten, voro samlade
stora folkmassor, som bringade mig sin hyllning.»
Så långt Kristina Nilssons egen skildring. En
petersburgstidning, som gjort sig besvär att räkna
blomsterskörden vid föreställningen kunde
meddela en häpen samtid, att till sångerskan inkastades
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
