Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
genom längre teatervana skärpt öga, kan lätt skilja
den entusiasm, som verkligen känns från den
tillkonstlade och förstår väl att bedöma vad som är
’gjort’ eller icke. En från hjärtat gående
tacksamhets- och tillgivenhetskänsla utgjorde grundtonen i
de bravorop, doftade från de blommor, med vilka
wienarna sade den svenska sångerskan farväl.
Man kände med sig att fru Nilsson kvarlämnade
ett djupare och ädlare intryck än den flyktiga
njutningens, ett intryck, som äger ett bestående värde,
emedan det förädlar smaken. Huru sällan påträffa
vi sådana rena, upphöjda naturer, vilka, om de än
kunna överträffas i enskildheterna, förbli
oupphin-neliga i det hela!»
Det var minsann med andra miner Kristina
Nilsson mottogs när hon 1878 kom för att gästa
Tyskland. Sångerskan hade aldrig stuckit under stolen
med sina sympatier under fransk-tyska kriget och
det visade sig vara noga bokfört i das grosse
Va-terland. Redan innan hon uppträtt erhöll hon av
en tysk tidning följande beska hälsning: Man
börjar nu att i Berlin allmänt erinra sig huru hatfullt
Kristina Nilsson på sin tid vid flera tillfällen
uttalade sig under det fransk-tyska kriget om Tyskland
och tyskarna, och att hon en gång svurit på att
aldrig uppträda i »pendyltjuvarnas hemland». I
Petersburg lär hon under en repetition ha slungat
följande ord ner till orkestern, vars medlemmar till
största delen äro tyskar: jag hatar dessa tyskar!
Nu kommer hon ändå till oss, ehuru i elfte timmen.
Hur går det nu med det tyska nationella
självmedvetandet? Är det icke en skam för oss tyskar, att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
