Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Måste man alltså tro att Rouzaud dör som ett
offer för detta öde, som tycks förmena scenens
förbindelser det orubbade lugn som förunnas de
borgerliga äktenskapen?
Skall man vara nödsakad tro att även konstens
himmel har sin Ikarus och att det är en
förmätenhet för vilken man blir hårt straffad att vilja nå
upp till stjärnorna.
Tre dagar efter dödsfallet ägde begravningen
rum. Enligt makans uttryckliga önskan och för
att undvika nyfikna åskådare, hade inga
inbjudningar blivit gjorda, utan endast en del av
makarnas intimaste vänner, däribland Gounod och
Am-broise Thomas underrättades om tiden för
ceremonien. Kl. 9 på morgonen samlades dessa,
uppgående till ett 50-tal personer, vid sjukhuset.
Därifrån satte sig processionen i gång till kyrkan St.
Eloi, som var helt och hållet klädd i svart samt
upplyst av hundratals vaxljus. Efter den högtidliga
mässans slut fördes den avlidna till kyrkogården
Pére Lachais, där den med kransar och blommor
överhöljda kistan nedsattes i den Rouzaudska
familjegraven.
Kristina Nilssons tillstånd var närmaste tiden
efteråt högst oroande. Hon åt föga, sov ingenting
alls och grät oupphörligt. Hennes läkare hoppades
i alla fall att med ro och lantluft skulle krafterna
snart återvända. De första sorgedagarna tillbragte
hon i prinsessan Poniatovskys familj på dennas
slott, beläget några timmar från Paris. Läkaren
fick också rätt i sin förmodan. Efter någon
månad kunde hon åter flytta tillbaka till Paris och det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
