Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
son var präktig, intygar Stockholms Dagblads
bekanta korrespondent, Spada. En nobless i
uppfattningen och ett djup i uttrycket, som måste rycka
envar med sig. När de sista tonerna förklingat,
kysste Gounod under publikens bravorop och
applåder, sångerskans händer.
Spada tilläger för egen del följande: »Jag har
talat med flera, som hört Kristina Nilsson för
många år sedan. Och de säga mig att hon inte
förlorat något ifråga om rösten. Ja, några mena
rentav att de aldrig funnit henne så storartad som
nu. Personligen kan jag intyga, att hon hör till de
få utvalda, som ha förmågan att elektrisera. Det
är icke nog med att hon äger ett beundransvärt
instrument, som när det gäller »ligger över» orkester
och kör på ett par hundra personer och orgel till
på köpet — såsom fallet var i Trocadero — hon
äger även en förvånande mäktighet i det djupa
läget, och i pianissimot uppnår rösten den skönaste
renhet. Därtill kommer, att hon är en fullkomlig
konstnärinna och en personlighet.» Den franska
pressen hade samma lovord. Hon har, skriver Le
Figaro, uppenbarat sig som en ny Nilsson med en
mäktig och varm röst präglad av en dramatisk
känsla som hittills varit oss okänd och som på
samma gång uppväcker ens häpnad och förtjusning.
Paris hade således ännu en gång upptäckt
Kristina Nilsson. Paris var överlyckligt och
Nilsson-entusiasmen så mäktig, att den gick rent uppåt
väggarna — eller rättare sagt, husknutarna. Paris
municipalråd beslöt nämligen kalla en gata i Passy
Rue Nilsson. Och därmed hade vår landsmaninna
uppnått samma ära som Linné och Berzelius. Att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
