Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Kristina Nilsson kom ej ensam, utan tillsammans
med sin fosterdotter, Rosita, »en ung,
tillbakadragen liten varelse» karaktäriseras hon i en dåtida
avisa. Man körde som sagt till hotellet, på vars
alla balkonger det fanns folk — alla balkonger
utom en, Kristina Nilssons egen. Den låg i första
våningen strax till höger om stora ingången och
hörde till de fem rum, som tingats på för hennes
räkning. Två av rummen disponerades dock av
hennes impressario och ackompanjatör, Sträkosch.
En fransk kammartjänare medföljde även — och
så får inte glömmas favorithunden, lilla Todé.
Efter en stund trädde Kristina Nilsson ut på
balkongen. Tusende hattar och näsdukar svängdes
mot henne. Hon bugade sig till tack, gick därpå in
men måste åter visa sig — flera gånger.
Så blev det tyst, som om varje mun plötsligt
skulle förstummats; sångerskan ville säga något.
Och hennes starkav fylliga stämma hördes över
hela massan av folket;
»Det enda jag nu kan säga er, är ett hjärtligt
tack. Efter sista konserten skall jag sjunga för
er, men nu är jag för trött.»
Hon viftade med näsduken, drog sig tillbaka och
gardinerna fälldes ner. Stockholmarna fingo ge sig
till tåls.
»Kristina Nilsson är dygnets sol, stockholmarna
söka åtminstone att skåtjla sig blinda på henne»,
rapporteras till landsortspressen. »Återstår nu att
höra henne.»
Tre konserter i Musikal\iska Akademien skulle ge
tillfälle till det. Till dcfn första hade biljetterna
slutsålts på kort tid, mjen biljettmånglarna hade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
