Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Andra konserten var ännu mera lyckad.
Paradnumren voro nu Beethovens konsertaria Ah
pérfido och Bachs Pingstaria. En angenäm
överraskning bereddes dessutom då sångerskan som
extranummer framförde Schuberts Ständchen. »Vi
hava aldrig förr», skriver Aftonbladet, »hört Kristina
Nilsson inlägga så mycket av det germanska
Ge-müthet i någon sång och då hon under sina
föregående besök endast odlat den franska och italienska
riktningen, men icke den tyska, så trodde man helt
naturligt att den sista var för henne främmande.
Hon har nu i Elsas dröm och Ständchen visat att
detta ingalunda är fallet, utan att hon, ehuru
hennes skaplynne kanske mera harmonierar med det
franska — med dess egendomliga blandning av
förstånd och passion — likväl med snillets
universali-tet förstår att sätta sig in i de mest olika
riktningar och utföra dem alla stilenligt. Detta är redan
det en positiv behållning av Kristina Nilssons
besök.»
Efter konserten, därvid bland annat framfördes
den stora koloraturarian i A-dur ur Rossinis
Semira-mis, ett av den äldre italienska musikens
praktnummer, skriver Dagens Nyheters musikkritiker, F.
Vult von Steijern, en liten essay om Kristina
Nilssons sång, vilken är desto mer värd att studera, som
dessa septemberkonserter 1885 genom ödets makt
blevo de sista då Kristina Nilsson lät höra sig här
i Stockholm:
»Vad först tekniken, den så att säga mekaniska
sidan av konsten angår, så är det med en känsla av
lugn man tycker sig helt befriad från skyldigheten
att vidröra densamma. Det är förvisso i allmänhet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
