Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Kristina Nilsson sin hyllning genom att breda ut
sina kappor som matta åt henne från sceningången
fram till vagnen. — En annan episod som exempel
på hennes oförskräckthet och rättframhet: Hon
skulle gästa här i Stockholm som Mignon. Vid
repetitionen blir hon plötsligt otålig över det
långsamma tempot, stiger resolut fram till rampen
sägande: »Tänker Ni spela så här långsamt i första
akten, somnar publiken innan vi hinna till den sista.
Följ med mig bara, jag vet hur Thomas vill ha
sina tempi.»
Om sina barndomsminnen talade Kristina
Nilsson däremot ofta och gärna. Hur hon som liten
kunde klättra upp i den högsta trädtopp, hur hon
kunde spinta stickor och hugga ved. Hur hon
därvid en gång högg sig mycket illa i foten, och hur
hennes far på enklaste sätt »lappade ihop» det svåra
såret. Hon berättade hur snabbt hon kunde springa
för att hinna först till grinden och få sin ettöring
eller kanske mer, om det ville sig väl. — Säkert
var det minnet härav som sedermera gjorde
hennes utflykter i vagn genom den kära
smålands-bygden till en stor förnöjelse. Hon försedde sig
då rikligt med silvermynt, vilka hon givmilt
kastade ut till barnen vid grindarna. Ungarna trodde
ej sina ögon, då de i stället för en kopparslant
fingo en blank tvåkrona. — Under dessa
promenader kunde hon ofta låta vagnen stanna vid
mötet av någon fattig åldring, som hon vänligt
samspråkade med och vid avskedet räckte en sedel.
Hur Kristina Nilsson ömmade för djur, var jag
ofta vittne till. Glömmer aldrig en gång i
Men-tone, då en man obarmhärtigt piskade en trött häst
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
