Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 60. Då och nu äro ej lika - 61. Sparven och hästen, av Z. Topelius - 62. Hårt mot hårt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
på benen, kände hon sin börda något lättare.
En del av saltet hade nämligen smält.
Med glädje lade åsnan märke härtill. En tid
därefter gick hon samma väg, bärande på sin
rygg en hel hop svampar. Med flit lade hon
sig nu i vattnet under förhoppning, att bördan
liksom förra gången skulle bliva lättare.
Men svamparna blevo naturligtvis tyngre, när
vattnet trängde in och fyllde dem. Ja, åsnans
börda blev så tung, att hon icke orkade resa
sig upp igen utan drunknade.
61 Sparven oeh hästen.
^ Vid havrekrubban där stod en häst.
En hungrig sparv ville bli hans gäst.
»Säg, vill du unna åt mig också
ett litet korn? Får jag kanske två?»
»Ät, vad du vill», sad’ den goda hästen,
»ty mer än nog har jag själv av resten.»
Den gode delar sitt överflöd.
Så led ej sparven om vintern nöd.
När sommarn kom till fågelns nästen,
begynte flugorna bita hästen,
då fångade sparven dem igen.
Så lönade han sin goda vän.
62 Hårt mot hårt.
Tvenne getter mötte varandra på en smal spång,
^ som ledde över en djup, forsande skogsbäck.
Rodhe, Läsebok 2. 4
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
