Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 101. Läkaren och hunden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tjutande samt igenkände förundrad stämman
av sin bortlupna hund. När dörren öppnades,
störtade han in och hoppade omkring läkaren
med åtbörder av den livligaste tacksamhet. Han
satte sig på bakbenen, sträckte bedjande ut
framtassarna, sprang åter till dörren, vände om,
skällde och betedde sig så, som om han ville
bedja läkaren följa sig. Leende följde läkaren
honom till dörren.
Hunden sprang nedför trappan. Där stod
på gatan en liten pudel, som hade varit ute
för den olyckan att få ett ben avbrutet. Taxen
hade fört honom till läkaren, för att denne
skulle bota honom så, som han själv blivit
botad.
»Å, din skälm!» sade läkaren. »Skaffar du mig
kunder ute i staden? Är det din tacksamhet?»
Taxen såg på honom med bedjande blickar
och fördubblade sina smekningar. »Vad skall
jag göra?» sade den gode mannen för sig själv.
»Jag måste väl hjälpa den stackars varelsen;
huru går det eljest med honom?» Så tog han
pudeln i sin vård, tills den blev återställd.
Emellanåt kom taxen och besökte sin sjuka vän.
Läkaren fick under tiden veta, att han tillhörde
en fattig hantverkare, som uppfött hunden från
hans valptid. Här levde han såsom
familjemedlem i bästa vänskap med barnen. Även framdeles
besökte taxen ofta sin vänlige doktor men
återvände alltid troget till sitt fattiga
husbondefolk.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
