Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 102. Visselpipan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
102 Visselpipan.
»Jag var ett barn på sju år», berättar den
bekante Benjamin Franklin, »då mina anhöriga
på en festdag fyllde min ficka med
kopparslantar. Genast gick jag till en bod, där man sålde
leksaker. Men ljudet av en pipa, som jag vid
förbigåendet såg i handen på en annan gosse,
slog så an på mig, att jag utan vidare erbjöd
honom alla mina penningar för den underbara
pipan. Han gick in på köpet, och pipan var
min.
Förnöjd över min handel ilade jag hem,
varest jag blåsande i min pipa genomtågade hela
huset. Ty min skatt gjorde mig lika mycket
nöje, som mina anhöxiga därav hade obehag.
Då mina syskon fingo höra, vad för en handel
jag gjort, försäkrade de mig, att jag givit fyra
gånger mer för pipan, än den var värd.
Nu först kom jag att tänka på vilka vackra
saker jag kunnat köpa för de penningar, jag
givit bort för mycket. Därtill skrattade man åt
min enfald, så att jag nödgades gråta i
förtre-ten. Harmen gjorde mig nu större sorg, än
pipan förut gjort mig glädje.
Då likväl denna händelse gjorde ett
outplånligt intryck på mig, så var den till sina följder
av stort gagn. Ofta, då jag sedan frestades att
köpa något onyttigt, sade jag till mig själv:
Betala icke för mycket för visselpipan! Och så
sparade jag mina penningar.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
